Orubblig, magnifik, fruktansvärd Medea. ... Dirigenten Patrik Ringborg är en fantastisk länk mellan dike och scen. Från hans läppar rör sig sången. Det kanske låter lätt när Vetter briljerar, men hon kan inte luta sig mot några medföljande stämmor i Hovkapellet utan befinner sig hela tiden i en dialog med orkestern: en eftertänksam klarinett, ett sörjande engelskt horn eller några uppbrusande pukor. Eller stråkarna som skär upp vassa diagonaler rakt genom scenrummet innan Jonas Malmsjös budbärare kommer med sin fruktansvärda berättelse.

En mänsklig, magnifik och monstruös Medea... Hovkapellet under dirigenten Patrik Ringborg ger plats åt sångarna och lyfter fram dynamiken mellan explosiv högspänning och känslocluster till kammarmusikalisk innerlighet. Språket föder tonen. Börtz arbetar med ett vokalt flöde från talpartier och talsång till expressiv sångbarhet.

Klangerna är skira och transparenta. Det som signalerar vart tragedin är på väg är alla eruptiva crescendon. En sugande thrilleratmosfär som dirigenten Patrik Ringborg får fram på ett utsökt sätt av Kungliga Operans samlade styrkor.

Vibrerar gör i alla fall musiken. Suggestivt, dramatiskt och kontrastrik med de melodiska inslag som Börtz allt mer ägnar sig åt, blir den blodiga tragedin ofta vacker. Patrik Ringborg leder Hovkapellet med stor precision.

Orkestern följer hela tiden sången, kommenterar och fördjupar, och instrumenteringen är gjord med elegant sparsamhet. Första akten är lång och resonerande, vecklar ut sig mot en fond av genomskinliga stråkar. Efter paus skruvas den känslomässiga intensiteten upp med ödesmättade ackord i bleck och trummor. Den färgrika orkestersatsen tolkas med yttersta precision av Patrik Ringborg och Hovkapellet, mirakulöst väl balanserad.

Hovkapellet under dirigenten Patrik Ringborg ger plats åt sångarna och lyfter fram musikens dynamik och djup till en estetisk enhet.

Det är snarare Patrik Ringborg som från pulten dirigerar operans puls och dramaturgi. Mässingblåset understryker Medeas vansinne medan stråkarna får agera förnuftets röst – tills hon kommer fram till slutsatsen att det enda vettiga är att barnen måste dö, då förvrängs de till ett groteskt hånskratt.

Och Patrik Ringborg och Hovkapellet som hanterar Daniel Börtz sparsmakade men ytterst träffsäkra, och vill jag säga, extremt tydliga musik med den precision och omsorg som den kräver hanterar.

Patrik Ringborg hade intagit orkesterdiket. Han är van vid att uruppföra operor – för mindre än ett halvår sen dirigerade han världspremiären på Hans Gefors' Notorious. Ringborg har tillbringat större delen av sin karriär vid olika operahus i Tyskland, där han sedan 2007 är Generalmusikdirektor vid Staatstheater Kassel. Hans precisa arbete med Hovkapellet bidrog i hög grad till föreställningens framgång överlag.
Trots återkommande uttalanden om att operan är en döende konstform, dyker det då och då upp nya verk som bevisar motsatsen. Daniel Börtz’ Medea är ett sådant, och kommer förhoppningsvis att stanna på repertoaren även efter premiärseriens föreställningar. Det finns dock alla skäl i världen att se den så länge den spelas under våren.

Kvällens bästa insats svarade ett Hovkapell i högform för under Patrik Ringborgs ledning, som tar oss med i ett gigantiskt klangcluster för högexpressivt uttryck till närmast kammarmusikaliska nyanser.

Patrik Ringborg gelingt es erneut ein Fingerspitzengefühl für feinfühlige großformatige Klangwelten unter Beweis zu stellen und so dem Staatsorchester Kassel einen silbrigen, erzählfreudigen Klang zu entlocken. Das Orchester kann diese Harmonien gebündelt aus dem versenkten Orchestergraben abschießen – und Prokofjews Werk kann auch wie Zirkusmusik klingen!

Stockholmspubliken är medtagen av Medeas våldsdåd i Korinth. ... Patrik Ringborg leder Kungliga Hovkapellet precist och inkännande.