R. Strauss

Elektra (reducerad version) på Theater Freiburg, februari 2007:

Hög tid att tala om den glänsande orkestern. Patrik Ringborgs suveräna ledning gjorde det gång på gång möjligt för Freiburgs filharmoniska orkester att i denna nerviga musik överträffa sig själv - att även den kom upp på scenen till slutapplåden ... var följdriktigt. Man hörde ett ofantligt rikt färgkaleidoskop. All erbjöds: från en reduktion ned till lyriska, ofta kammarmusikaliska regioner till kraftiga urladdningar breddes allt ut i en oavbruten ström på ett ytterst sinnligt sätt. Speciellt välklingande var de av kontrafagotten stödda träblåsarna. Rentav kulinariskt klingade musiken på de ställen, där den förebådar Rosenkavaljeren.

Man angrips av en operakväll som bärs upp av dirigenten Patrik Ringborgs kraftfulla, omsorgsfullt utmejslade musikaliska interpretation. Något bättre kan inte sägas om en Elektra.

Strauss' kantiga och mycket expressiva musik lämnar ingen oberörd. Inte heller på Freiburgs teater, där den nye musikchefen Patrik Ringborg leder Freiburgs filharmoniska orkester till de finaste färgschatteringar med en gripande verkan i det trånga orkesterdiket där den får berätta om allt det förskräckliga som här drabbar människorna: om våld, om kränkningar, om mord och om blod.

Med detta enormt svåra partitur måste man beundra den extas och den differentierade klang som Freiburgs filharmoniska orkester under Patrik Ringborgs ledning låter höra.

På Freiburgs teater leder den nye musikchefen Patrik Ringborg den filharmoniska orkestern till gripande effekter och de finaste färgschatteringar och låter den berätta om allt det förskräckliga som här drabbade människorna.

Det var inte alls enbart en artig gest att kraftiga applåder fick även hela orkestern att komma upp på scenen. När allt kommer omkring hade Patrik Ringborg, den nuvarande interimschefdirigenten, inte i förbigående leverat ett soundtrack ur orkesterdiket, utan exakt doserade dramatiska impulser till ett mörkt stycke världsteater.

Här dimmar Patrik Ringborg sin framför allt hos blåsarna kultiverat klingande orkester till en spöktunnels dunkel, liksom han hela tiden i sina rörelser håller sig nära det klangliga skeendet. Eftertänksamt, ja långsamt njuter han i fulla drag av detta vansinnspartitur, sätter disciplinerat dynamiska höjdpunkter men förblir hela tiden sångarvänlig, serverar nästan femusik i stället för antika åskväder.

I denna varsamt formade scen möts även regin och den musikaliska gestaltningen. Ty Patrik Ringborg, dirigent och interimschef, och Freiburgs ypperligt disponerade Filharmoniska orkester föredrar ofta lågmälda klangnivåer. De glömmer därvid inte att denna Strauss' mest progressiva opera ger en bild av förruttnade psyken och att det ständigt darrar och kokar i den.

Sällan är handlingen på scenen så intensivt rotad i orkestersatsen som i denna opera. På denna punkt var Patrik Ringborg en stramt ledande och eldig klangregissör framför en klarvaket agerande orkester. Så är denna Elektra med sina övertygande sceniska och musikaliska bedrifter som helhet det mest spännande som Freiburgs opera har presterat detta spelår.

... en oerhört finmejslad, sällsynt bräcklig struktur.

Den passar bra till chefdirigenten Patrik Ringborgs interpretation. Han leder Filharmoniska orkestern från höjdpunkt till höjdpunkt men kontrollerar ruset och extasen som en psykoanalytiker på pulten. Strauss skulle ha glatt sig åt så mycket känslighet inför hans "tvivelsutan så starkt instrumenterade" stycke. En kväll fylld av välgörande överraskningar...

Den verkliga upplevelsen ligger här i första hand i det musikaliska. Största högaktning för Patrik Ringborg, som på pulten genomför denna stora, våldsamma, ja, bärsärkaktiga opera med disciplin, raseri och briljant nyansrikedom, detta trots att orkestern (nästan utan förluster) reducerats till "normal" storlek. Man lyfter på hatten.

Mot slutet trollar Filharmoniska orkestern fram en valskadens, som får en att redan börja tänka på Rosenkavaljeren. Under stort premiärjubel kommer Patrik Ringborg och hans musiker tillsammans upp på scenen och låter sig firas. Rätt så.

Men åtminstone en storslagen framgång kunde operan redovisa under säsongen som gick. … Elektra blev under Ringborgs flexibla ledning även säsongens musikaliska höjdpunkt.

Elektra på Den Norske Opera, Oslo, maj 2009:

... Förutom Resmark ligger svenskintresset i Patrik Ringborg som galant tämjer den väldiga orkestern. Resultatet blir suggestivt och starkt. Under Ringborgs ledning andas hela huset Elektra och det är med gåshud man gläds åt att han inte låter musiken bli sekundär. Den tar plats men alltid i samklang med sångarna. Den pulserar underbart mellan det delikata och det bombastiska som ett slags paradoxens nav. Mina ord räcker inte, men Elektra sammanfattar det väl. 'Schweig, und tanze. Alle müssen herbei!'

Av Staatskapelle Berlin venter man seg det beste, og det får man: En svulmende, blodrød orkesterklang. Men det får man også i Oslo, hvor Patrik Ringborg får Opera-orkesteret til å låte som et fullblods Strauss-orkester. Det skal litt til.

Det er mellom desse - vidt ulike - kvinneskapnadene at storparten av handlinga finn utspel. Heftig omslutta av det store orkestret, som byd på ein musikk som er alt anna enn puritan. Dei over 100 personane i orkesterrgrava skapar eit massivt omfang av lyd, og under dirigent Patrik Ringborg kling orkestersatsen intens både i seiersjublande vendingar; dei tynnare og meir sårbare augneblikka, samt i dei øvrige, lekkert nyanserte skildringar av sterke menneskeskjebner.

Patrik Ringborg har administrert de veldige orkesterklangene.

... Med en oppsetning som dette ser vi hvilken formidabel kraft musikken blir når den går inn i dramaet og understreker det. Den dramatiske musikken blir en dimensjon i seg selv, den går dypt inn i sjelen vår, river opp vårt indre og skaper kaos i følelsene våre. Uten den hadde ikke dramaet gjort samme virkning. Den forsterker og tydeliggjør. Slik sett har vi gjennom denne oppsetningen fått et viktig bevis for operaens sterke plass som kunstform.

Klangene er uttrykksfulle, ekspresjonistiske, krasse og skjærende. Ingen bel canto, eller vakre arier i denne korte forestillingen som varer under to timer. Men rett og slett dramatisk musikk, satt inn med en musikkmesters veldige grep. Mesterlig! Opprørende!

Temaet er også preget av tiden og gir seg uttrykk i musikken. Det er tid for oppløsing av normene, Freuds psykoanalyse og kvinner i sjelelig opprør. Alt dette reflekteres i musikken. Det blir som å oppleve Skriket av Munch i musikkens verden. ... Helt fra åpningen med tjenestejentenes nærmest skrik over Elektras 'galskap' er det musikalske uttrykket sterkt, og det er heller ingen lette oppgaver å utføre, selv for tilsynelatende mindre roller. La oss heller ikke glemme innsatsen fra et mer enn 100-talls mektig orkester i graven. Nå får orkester og akustikk full uttelling, som det klinger!

Patrik Ringborg dirigerade eldigt en begeistrad orkester.

Kjempeorkester

Orkestergraven gir rom for et kjempeorkester på 103 musikere. Komponisten bruker blant annet åtte klarinetter og en haug med andre blåsere. Mye av handlingen utspiller seg i orkesteret, og det virtuose partituret presenterer og utdyper personene.

Den svenske dirigenten Patrik Ringborg henter ut det beste av orkesteret som svinger med i de mange heftige og nyanserte utspillene. ... Det er et enormt rikt partitur i kombinasjon med en intens, nærmest hysterisk handling - ekspresjonistisk opera på sitt villeste.

Gigantorkesteret på 103 mann sender en makeløs klang opp fra orkestergraven.

DOrkesteret var det mest interessante den kvelden jeg så forestillingen. Dirigenten Patrik Ringborg brettet ut kompleksiteten i partituret, og orkesteret fulgte opp med strålende spill.

Et orkester på over hundre lager høyspente, tettvevde klanger og ledemotiver som følger Elektra-karakterenes mentale rundkast. ... Men orkesteret slipper henne [Elektra] frem, og tegner i det hele tatt Strauss' ekstreme kontraster på en forbilledlig måte.

Richard Strauss' tragiske opera Elektra i Oslo i en co-production med Deutsche Oper am Rhein er musikalsk sett blitt en fantastisk opplevelse, som plasserer Den Norske Opera & Ballett høyt på den internasjonale opera rankingliste. ... I spissen for det meget store Den Norske Operas Orkester dirigenten Patrik Ringborg. ... Orkestret spilte praktfullt, sangerne sang praktfullt, dette var en opplevelse på høyest mulig nivå. BRAVO.

Intensiv Elektra i Oslo

Musikdramatik med betoning på ordets bägge led har man chans att uppleva på Oslooperan ett par gånger till denna försommar. Säsongens sista opera på huvudscenen är nämligen Richard Strauss Elektra från 1909, ett samarbete med Deutsche Oper am Rhein och ett exempel på hur den nya norska operahuset lockar internationella stjärnor, här bland andra svenskarna Patrik Ringborg och Susanne Resmark, som drottning Klytaimnestra. ...

Operaorkestern, under ledning av Patrik Ringborg, är Elektragestaltens motsvarighet, med total närvaro och okuvlig kraft i skiftande lägen hela föreställningen igenom.

Elektra vid Kungliga Operans gästspel under Operafestspelen i Nyslott, juli 2010:

Richard Strauss' Elektra är en storslagen musikalisk bragd av Kungliga Operan i Stockholm. Finlands Nationalopera skulle inte med finländska krafter ha kunnat åstadkomma en motsvarande hyperdramatisk topprestation. ...

Elektra är uppbyggd som en symfonisk opera. Ur spänningen mellan Elektras aggressiva och Chrysothemis' lyriska tema växer ett väldigt expressionistiskt utbrott och ett symfoniskt drama. Kungliga Hovkapellet under Patrik Ringborgs ledning visade sig i Olofsborgs pinsamt svettiga förhållanden vara en virtuos och färgglödande, dystert dramatisk och sjungande sensitiv operaorkester på elitnivå.

Hatet, ursinnet och ångesten i Elektra urladdades med berusande slagkraft. I musiken glödde även en lyrisk och sinnlig skönhet, som på ett märkligt sätt förebådar Strauss följande opera, den komiska, romantiska Rosenkavaljeren.

Patrik Ringborg tar fram ytterligheterna i orkestern. I de allra starkaste fortepassagerna kräver han ännu litet till, stunderna av lycka tecknar han ljuvt. Allt tas ut ur det låga blecket och slagverksarsenalen. Den stora strukturen kulminerar i den tragiska, jublande dansen på slutet.

Elektra på Staatstheater Kassel, Februar 2017:

Vid sidan av de fina sångprestationerna av solistensemblen och operakören är det den av Patrik Ringborg föredömligt ledda Staatsorchester Kassel, som gör denna kväll till en musikalisk upplevelse. I sin sista premiär i Kassel lyckas musikchefen skapa ett hypnotiskt musikflöde med suggestiva, successivt stegrade tempi och en komplex klangregi. Jätteorkestern (bland annat med sex trumpeter!) agerar fint nyanserat (till exempel i den bleka Klytämnestra-scenen) och stegrar sig verkligen mot slutet till extremt våldsamma klanger.
Häftigt bifall från den begeistrade, men också medtagna premiärpubliken.

... redan från Elektras entré övertygade dirigenten Patrik Ringborg med maximal koncentration. Orkestern har under de senaste åren vunnit mycket när det gäller spelkvalitet och -säkerhet. Det var Generalmusikdirektor Ringborgs sista premiär i Kassel, varför han, och bara han, fick blommor vid slutapplåden. På alla sätt förtjänta blommor för denna Strauss.

Partituret är ett av de mest anspråksfulla som finns för en operaorkester och dess dirigent. Staatsorchester Kassel under Patrik Ringborgs högst koncentrerade ledning klarar denna uppgift med bravur. En stor instrumental flod strömmar genom operahuset, medryckande, framåtsträvande och välstrukturerad.

Liksom denna storartade sceniska tolkning med högspänning håller åskådaren i sitt grepp, drar Patrik Ringborg på dirigentpulten in denne i en musikalisk virvelström som man nästan tappar andan av. Därvid betonar han med ofta med uttänjda, men aldrig överdrivna tempi framförallt partiturets harmoniska delar och tar tydligt fram genklangerna av Die Frau ohne Schatten och även av Rosenkavaljeren. Han hänger sig inte bara åt Chrysothemis längtan, utan arbetar också ut de varsammare delarna i Elektras parti. Desto mer pregnanta verkar då de skarpa och hårda klangerna. Orestes entré, som även är sceniskt grandios, beledsagar han med Wagnertubor som blåser som vore domedagen här. Orkestern är i högform och omsätter med högsta koncentration sin musikchefs koncept till passionerade klanger. Det är Patrik Ringborgs sista operapremiär som GMD i Kassel, en kväll, med vilken han förblir ihågkommen som bäst.
En sceniskt och musikaliskt mycket stor operakväll! Spännande psykoanalytisk musikteater av allra bästa sort.

Den avgående musikchefen Patrik Ringborg på dirigentpulten sörjer för en aldrig bromsad ström av glödande, piskande, upphetsande klanger, som hans orkester presenterar spänningsrikt och med hög koncentration. En fängslande operaafton som kommer att bränna sig in djupt i minnet.

Kasselteatern rymmer en imponerande fulltalig orkester, säkert styrd av Patrik Ringborg i hans sista produktion efter tio år som musikchef i Kassel. En högklassig musikalisk upplevelse.

Die Frau ohne Schatten på Staatstheater Kassel, maj 2014:

Regissör Michael Schulz och dirigent Patrik Ringborg gör Strauss-operan Die Frau ohne Schatten i Kassel till en storartad händelse.

Mitt under första världskriget skrev komponisten Richard Strauss och diktaren Hugo von Hofmannsthal operan Die Frau ohne Schatten, ett sagoliknande, gåtfullt celebrerande av äktenskapet och viljan att föda barn. Till vilken värld dessa barn skall sättas tematiseras däremot inte. Men just den frågan ställer sig regissören Michael Schulz (48) i sin regi av denna över fyra timmar långa monumentalopera, som för första gången på flera årtionden kan upplevas i Kassel. Och framförandet hyllades häftigt i det nästan utsålda operahuset, inte minst p g a den storartade musikaliska tolkningen. ...
Som en rösternas fest med fem fantastiska huvudrollsinnehavare fick Die Frau ohne Schatten ett entusiastiskt mottagande vid premiären i Kassel. ...

Få operor, även de andra Richard Strauss’ skrev, lever som denna av det musikaliska ögonblickets kraft. Generalmusikdirektor Patrik Ringborg lyckades förbinda de våldsamma utbrotten, klangerna av bedårande sötma och den vältaliga konversationsmusiken till en överväldigande musikström och animerade jätteapparaten med stor orkester, sångare och körer till en topprestation. Bifall, bravos, standing ovations blev den välförtjänta lönen.

I världskrigets skugga

… Det är glädjande att sångarna skapar hållpunkter som visar var handlingen utspelar sig. Gemensamt för dem alla är hur fantastiskt bra man förstår textningen. Det är en föreställning, i vilken man gott och väl hade kunnat vara utan textmaskinen. Det händer inte ofta. ...
I detta Strauss-verk tar Patrik Ringborg med Staatsorchester Kassel fram musikens dialogiska funktion på ett storartat sätt. Rösternas återklang i musiken är glansfulll. Så även balansen mellan scen och orkesterdike, som nästan alltid är perfekt. Med mycket verv – över fyra timmar! – leder Ringborg med stort engagemang såväl musiker som sångare och korister. Så skapas i samspel en Strauss-fest av denna Frau ohne Schatten, utan att insceneringen stör alltför mycket. Så ser det även publiken i det nästan utsålda operahuset. Aktörerna och musikerna firas med våldsamma stående ovationer, kraftigt jubel och talrika bravorop.

De mörka krafternas skugga i musikens ljus

Ett operahus som under Richard Strauss-året vågar sig på Die Frau ohne Schatten, måste på många sält ha de rätta kvalifikationerna. Det 1919 i Wien uruppförda jätteverk av den kongeniala duon Richard Strauss och Hugo von Hofmannsthal kräver inte bara en sensibel och kolossal orkester utan dessutom fem förstklassiga huvudrollsinnehavare på scen. …
I Kassel fanns glädjande nog allt som behövdes för ett framgångsrikt sökande efter en skugga åt kejsarinnan på plats. Vi börjar med en excellent Staatsorchester, ur vilken Patrik Ringborg inte bara lockade fram den demoniska magin och det lyriska lugnet under vackra solon av stråkarna. Han doserade också den enorma apparaten så att kvällen även kunde bli en rösternas fest. … en komplett musikalisk framgång kan rapporteras!
Jubel i Kassel för en genomgående lyckad Frau ohne Schatten!

… Då måste varje instrument exakt veta vilken funktion en ton har i den totala klangbilden. Och när färgprakten och den klangliga mångfalden under denna långa tid gång på gång överraskar och orkestern spelar så vackert och illustrativt i de instrumentala delarna, då måste man också ge den mycket beröm.
Allra mest imponerad blev jag över hur generalmusikdirektor Patrik Ringborg gestaltar övergångar, det kan vara ett nytt tempo eller en dynamisk utveckling, men också förändringar i klangfärgen. Det kan han verkligen mästerligt och publiken i Kassel hedrar denna prestation med en riktig jubelstorm för alla medverkande.

Firad premiär av Die Frau ohne Schatten på Staatstheater Kassel

Operan Die Frau ohne Schatten av Richard Strauss är ett mästerverk: Aldrig komponerade en senromantisk komponist något mer storslaget och välgjort än detta verk. Hugo von Hofmannsthal skapade librettot och vävde samman olika sagoberättelser tlll en text med symbolisk kraft: Detta musikdrama med mycket tät struktur presenterades i lördags på Staatstheater Kassel. Premiärpubliken lät sig begeistras av detta samarbete med Musiktheater im Revier Gelsenkirchen och firade sångare, orkester och regiteam med långa ovationer. ...
Musikaliskt var premiärkvällen i sin helhet övertygande: ... Dessutom ligger den musikaliska ledningen i den etablerade Wagner- och Strauss-experten Patrik Ringborgs säkra händer: lbland låter han Staatsorchester Kassel göra mäktiga stegringar, sedan håller han i tyglarna under de kammarmusikaliska passagerna och skapar genomgående en orkesterklang med berusande färgrikedom.

Som kanonskott ur orkesterdiket ljöd andarnas konungs blecktunga motiv. Med martialisk kraft går de genom märg och ben, och när ridån går upp och kejsaren gör entré i wilhelminsk praktuniform, står det redan klart att regissören Michael Schulz har förlagt Frau ohne Schatten, detta Richard Strauss' och Hugo von Hofmannsthals musikteatraliska ”sorgebarn", till dess tillkomstperiod: första världskriget. I Kassel baxar Staatstheater Kassel detta inte bara p g a sina gigantiska dimensioner svåra verk till scenen – och har i sanning förtjänat den triumfatoriska publikframgången efter en nästan fem timmar lång premiärafton. Hatten av!

Man påminns om den tid i Thüringen, då Schulz som operachef vid Deutsches Nationaltheater Weimar tolkade sin redan legendariska Ring. Liksom då översätter han metaforerna och koderna i Strauss' sagoopera till en plausibel, helt världslig realism och till ett eget ställningstagande när han berörande pläderar för äktenskap och familj, medan lyster klangkänsla och en enorm dramatisk närvaro får råda under generalmusikdirektor Patrik Ringborg, en ofta och gärna sedd gäst i Weimar. Den briljant instuderade Staatsorchester Kassel är på intet sätt sämre än sina kollegor i Weimar.

… Full av empati för rollfigurerna applåderar publiken begeistrat och sparar inte på bravoropen – och detta gäller inte bara för regiteamet. GMD Patrik Ringborg dirigerar suveränt en romantisk poesi, underbart transparent, agogiskt finslipad och med enormt raffinemang. … Därför lönar sig resan till Kassel i vilket fall – inte bara för att återigen drömma om forna tider i Weimar. ...

Till de optiskt starkaste momenten – scenografi: Dirk Becker, kostymer: Renée Listerdal – hör gestaltningen av falken (pregnant: Lin Lin Fan) i en röd pilotuniform, som också visar hur konsekvent och logiskt Schulz utvecklar det hela ur krigsscenariot. Trots detta övertygar den musikaliska tolkningen långt mer.

Generalmusikdirektor Patrik Ringborg gestaltar med Staatsorchester Kassel en fint differentierad, ibland mäktigt växande klangström, utan att akustiskt täcka över sångarna. De fem huvudrollsinnehavarna är grandiosa – framför allt Ulrike Schneider. … Premiärpubliken hyllade med all rätt sångare, dirigent och orkester.

Der Rosenkavalier på Staatstheater Kassel, oktober 2014:

Huvudrollsinnehavarna kröner en fin ensembleprestation som även omfattar birollerna. Den musikaliska lagerkransen måste dock tilldelas dirigenten Patrik Ringborg. Han animerade Staatsorchester Kassel till ett ytterst färgrikt och transparent spel. Den vals-sentimentale, den dramatiske, den översvallande och den kontemplative Strauss – de förenades på ett närmast idealiskt vis. Glädjande var också den förbättrade akustiken efter ombyggnaden av operahuset. Orkester och solister klingar såväl bättre balanserat som klangfullare.
När ridån föll skördade solisterna och dirigenten det största bifallet...

Generalmusikdirektor Patrik Ringborg och Staatsorchester Kassel blottar de musikaliska stilskikten med stor plasticitet – från medryckande valser till finkänsligt ackompanjemang vid marskalkinnans monolog, i vilken den irländska gästsångerskan Celine Byrne med dunkel klang tecknar ett berörande portsätt av en deprimerad ädel kvinna.

Musikaliskt glänser framför allt orkestern under sin chef Patrik Ringborg. Därvid färgsätter man de höstlöv som blåser in i sovrummet snarare än att än att låta guldstoftet skimra eller bifoga en klingande kommentar till den parfym som sprutas i mängder på scenen. Men därutöver koncentrerar den sig framförallt på sångarna, utan att låta dem gå under. Bland dessa svävar den underbart sköra och samtidigt kraftigt lysande Celine Byrne som marskalkinnan över allt. Inte bara hennes grubblerier kring tiden är en glänsande prestation. Samtidigt hittar den lekfulla Maren Engelhardt som rosenkavaljer(ska) och Lin Lin Fan som den ljuva Sophie fram till en fantastiskt svävande och bedårande sammanflätad enhet i den stora sluttersetten och därmed består de detta varje Rosenkavaljer-föreställnings eldprov utomordentligt.

Patrik Ringborg och Staatsorchester Kassel lyckas skapa en riktigt bra Strauss-klang, å ena sidan spelar man mycket wienskt, mycket valsigt i vissa passager, å andra sidan målar man gång på gång över Mozart-tidens klanger och alienerar dem, ömsint i beledsagningen med god hand för de rytmiskt präglade sekvenserna. Det lät verkligen mycket, mycket bra, en musikaliskt sett oklanderlig produktion.

Dirigent Patrik Ringborg håller suveränt samman den stora apparaten och håller tillbaka sin mycket engagerade orkester i en kammarmusikalisk transparens, men får den också att visa sin överlägsenhet på ett både klangfullt och självmedvetet sätt.
Denna Rosenkavaljer tar fyra och en halv timme inklusive två pauser. Men den begeistrade slutapplåden, i vilken några burop för regiteamet blandar sig, visar inga spår av trötthet.

… På lika hög nivå är den musikaliska delen av framförandet i Kassel. GMD Patrik Ringborg presenterar en in i minsta detalj gestaltad tolkning av partituret, som redan i förspelets inledning når en nivå som genomgående kommer att prägla föreställningen. Att Ringborg sedan tar ut svängarna extremt i musikens melankoliska passager, delvis med en tendens att tänja ut musiken, förändrar inte det totala positiva intrycket, med tydligare skillnader mellan musikens lugnare passage och de rörliga, motoriska elementen och de dynamiska höjdpunkterna än man ibland kan uppleva på annat håll. I sig verkligen imponerande. Staatsorchester Kassel visar sig klangligt från sin bästa sida – en Rosenkavaljer, som är rolig att lyssna till.

Till en början gjuter Staatsorchester Kassel under Patrik Ringborgs suveräna ledning det musikaliska fundamentet. Han låter Strauss’ unika musikspråk tränga in ända in i de bortersta instrumentgrupperna likt ett mycel som ständigt sprider sina sporer, och sänder återklanger av wienervalser ur orkesterdiket... I denna Rosenkavaljeren, som vid sidan av perfekt utförda huvudroller också bjuder på en övertygande ensembleprestation, sträcker sig kärleken in i det tjugoförsta århundradet. Den är universell och sträcker över tidens gränser. Liksom musiken gör.

Den finkänsliga tolkning Patrik Ringborg gjorde lät de gamla mästarna framstå som allt annat än finmekaniker, och bör ha kompenserat många traditionalister för att saknade och förtrogna behag uteblev på scenen.

Trots vidriga arbetsförhållanden under repetitionerna (p g a ombyggnadsarbetena i operahuset måste premiären äga rum en dag senare) blev premiären av Lorenzo Fioronis nyinscenering under Patrik Ringborgs musikaliska ledning en bejublad succé. ...
Men musikaliskt garanterar såväl solisterna som Staatsorchester Kassel en enastående nivå … Ensemblens prestation var homogen och suveränt avstämd in i minsta biroll. Den musikaliska grunden för detta bildade Staatsorchester Kassels övertygande tolkning i vilken Patrik Ringborg lockade fram ett extraordinärt färgrikt och dynamiskt fint varierat spel. Strauss’ mångfacetterade komposition klingade under hans känsliga och väl balanserade ledning ibland elegiskt-valsande, ibland översvallande-begeistrat, sedan introvert och mycket tillbakadraget. Välförtjänt bifall för solister och ensemble efter en lång operaafton.

Ett enastående intryck förmedlade Patrik Ringborg och den erfarna Staatsorchester Kassel. Dirigenten och musikerna lyckades förträffligt försätta salongen i ett mäktigt klangrus, som å ena sidan präglades av stor intensitet och spänning, men å andra sidan också av kammarmusikalisk klarhet och en påfallande transparens.

Salome i Freiburgs konserthus, april 1997:

Dramat exploderar

Resultatet var imponerande ... på ett sätt har konsertanta operauppföranden en ointaglig fördel: Man hörde för första gången i Freiburg nästan den originalbesättning, som Strauss hade i åtanke — i orkesterdiket hade den aldrig fått plats. Konsertpodiet som öppen klangscen - Strauss' genialitet gavs fritt spelrum. Framför allt lyrikern i dirigenten Ringborg utnyttjade detta. Han favoriserade en mjuk klang: utforskade partiturets dunkla drag, ett vibrerande musikaliskt klimat, den pastellfärgade berusande skönheten i Strauss' musik, dess enorma atmosfäriska kvaliteter, det latent dansande i den, dess lasciva elegans, och Freiburgs filharmoniska orkester utnyttjade de många möjligheterna till solistiska glansnummer till fullo. Men även de dramatiska explosionerna, som gång på gång slog nya vågor, det orgiastiska i Salomes dans präglade uppförandet med sin betydande spänning och stegringar över långa sträckor.

Patrik Ringborg hade den musikaliska ledningen. Han verkar vara förutbestämd för denna musik.

Något road kunde man notera, att han under hela framförandet visar den dans, som tetrarkens lystna styvdotter vid en punkt i stycket presenterar. Men gesterna är aldrig ett spel för galleriet; de transformeras till fjädrande transparent klanggestalt: det är tydligt, att dansen är denna musiks ledmotiv. De utbrottsartade stegringarna är fascinerande; även på den orgiastiska höjdpunkten med Salomes dans förblir det en intelligent, intressant inscenering (som helt och hållet motsvarar dramats innehåll). Orkestern - kort och gott: i bästa form.

Salome på GöteborgsOperan, september 2011:

Med Patrik Ringborg på pulten kan det heller inte bli annat än en sjudande, blodfylld föreställning där orkestern utan att tveka tar den andra huvudrollen - just så omfångsrik som Strauss ville ha den och med minsta glansfulla detalj omsorgsfullt framlyft i ljuset. Här briljerar till exempel basklarinettisten Sten W Lennwall och kontrafagottisten Anette Olsson i sina soloinsatser. Det är mycket bra.

Den vokala artikulationen, som så ofta dränks i Strauss-operornas ordrika konversationer, når fram med ovanlig tydlighet.

Här har sångarna mycket att tacka Patrik Ringborg för. Han lyckas med det som nästan verkar vara omöjligt i Salome, att låta Strauss färgrika orkestersats blomma i all sin detaljrikedom, dramatiska dynamik och psykologiska djup - och samtidigt bära fram sångarna. Det är storartat!

Även om det var mycket goda sånginsatser, så var det ändå orkestern som tog hem full pott. Orkestern under ledning av dirigenten Patrik Ringborg var magnifik och deras insats var aftonens största behållning. Det gladde mig också att se att orkestern avtackades ordentligt dvs direkt från stora scenen.

Men styrkan i denna Salome är givetvis också orkesterns och dirigenten Patrik Ringborgs förtjänst. I en musik där myriader av instrumentklanger smälter samman till de mest uppseendeväckande ljudbilder fick man fram det som kanske är det viktigaste - en genomskinlighet som får den att andas.

Orkestern är Richard Strauss' huvudperson, vilket ytterligare accentueras i det glödande spel, som Göteborgsoperans orkester presterar under Patrik Ringborgs ledning.

Sången drunknar kanske i teatereffekterna men däremot aldrig i orkesterljudet. Fantastiske dirigenten Patrik Ringborg lyckas få den jätteorkester som Göteborgsoperan ställer upp med att låta osannolikt slank.

Dirigenten Patrik Ringborg och GöteborgsOperans orkester får fram en mycket välbalanserad klang och dynamik.

Göteborgsoperans orkester under ledning av Patrik Ringborg spelar känsligt och smäktande.

Patrik Ringborg lyckades mer än väl med att vaska fram det väsentliga ur det komplexa partituret där både klangfullhet och dynamisk spännvidd bredde ut sig i orkesterdiket.

I estetiskt hänseende gör först och främst musiken sig gällande. ... En fulltalig orkester levererar de skönaste klanger under Patrik Ringborgs ledning.

Ibland illustrerar musiken det kaotiska på scenen, ibland blir den en gripande kontrast till de fasansfulla händelserna. Strauss färgsprakande musik, med sin vid förra sekelskiftet nya klangvärld, får för mig den viktigaste rollen denna premiärkväll.

Manchmal illustriert die Musik das Chaotische auf der Bühne, manchmal wird sie ein ergreifender Kontrast zu den entsetzlichen Geschehnissen. Strauss' farbenprächtige Musik, mit ihrer zur vorigen Jahrhundertwende neuen Klangwelt, bekommt für mich die wichtigste Rolle an diesem Premierenabend.

Göteborgsoperans suveräna orkester har gått från klarhet till klarhet under Patrik Ringborgs ledning.

Om denna i mångas ögon säkert chockartade uppsättning blir en publikdragare återstår att se. Värd många öron är den definitivt. Den ovanligt stora 110-hövdade orkestern med Patrik Ringborg som dirigent gör storverk av den mosaiklika, koloristiska tonkonsten med sina känslomässiga utbrott och skiftningar i klanger, styrka och tempi.

... föreställningen har en hel del av musikaliskt värde att erbjuda. Patrik Ringborg lyckades mer än väl med att vaska fram det väsentliga ur det komplexa partituret där både klangfullhet och dynamisk spännvidd bredde ut sig i orkesterdiket.

... allt strålkastarljus man kan uppbringa måste falla på Göteborgsoperans fantastiska orkester. Med stark dramatisk känsla och total inlevelse briljerar man under Patrik Ringborgs geniala tolkning.


Patrik Ringborg@facebook 
www.ringb.org