Fördoldhet

Eduard Mörike

Ända, värld, allt kärlekstal!
Locka ej med ömma gåvor,
lämna själen med dess håvor:
Hjärtats sällhet, hjärtats kval!

Vad jag sörjer, vet jag ej.
Okänd sorg har fyllt mitt hjärta –
trots en tårbeslöjad smärta
skiner solen över mig. 

Blott jag anar nu dess röst,
och den ljusa glädjen tränger
genom tyngden – när den spränger
med lycksalighet mitt bröst. 

Ända, värld, allt kärlekstal!
Locka ej med ömma gåvor,
lämna själen med dess håvor:
Hjärtats sällhet, hjärtats kval!

I natt

Max Dauthendey

I natt så hörde jag på trädgårdsgången alla
kastanjer mogna ned ur träden falla
till marken, som när tunga steg hörs skalla. 

I natt stod månen som en trashank vid min port,
kom krypande, likt den som marken sårig gjort,
och luktade av kylig död så att jag räddes stort. 

I morse var jag utom fara; såg av månen blott en skärva
och tänkte, att den trötta jorden får kastanjens frukter ärva,
att mellan oss kan hösten, dag och natt, ej någonting fördärva
om bara mina läppar kommer nära dig med kyssar djärva.

Höga visan

Richard Dehmel

En kvinnas kropp är lik en dikt,
som Herren själv har skrivit
i den naturens regelbok,
som Anden honom givit.
Ja, tillfället han tog i akt,
och Gud var helt betagen,
för Anden, trots ett svårt motiv,
var konstnärligt förslagen.
I sanning är en kvinnas kropp
en visans Höga visa;
Man kan de slanka lemmarna
i många verser prisa.

Gudomlig denna långa hals
och dessa smala fingrar;
Längst uppe lätt och lockigt hår
runt huvudsaken slingrar.
Lik rosenknoppar bysten är,
vars verkan ej förfelas;
Bedårande är den cesur,
där brösten noga delas.
Men skapelsen är skapligast
från höften fram till skrevet;
för stället med ett fikonlöv
är också ganska trevet.
Och visan, den har kött och ben,
dock utan salt och peppar,
Den skrattar och den kysser ömt
med välrimmade läppar.

Det doftar äkta poesi
i visans varje vändning!
Den även i sin panna bär
en stämpel av fulländning.
Jag sjunga vill ditt lov, o Gud,
i ofullkomligheten,
ty ingenting vi är mot dig,
den himmelska poeten.
Jag önskar tränga in, o Gud,
i denna visas fägring;
och dag och natt studerar jag
dess hänförande hägring.
Ja, stundligen studerar jag
och exemplifierar.
Fast smala verkar benen bli
på den som så studerar.

När jag en gång är gammal

Wilhelm Busch

När jag en gång är gammal, svag,
en mild och vacker sommardag,
då stapplar jag från mitt lilla hus
och lyssnar en stund till lindens sus.
Sen sätter jag mig i solens sken
ensam och still på en bänk av sten,
tänker på ungdomens svinnande lycka
och skriver med ålderstigen krycka
och med den gamla darrande handen

Berta

där framför mig i sanden.

Blomster

Stefan Zweig

I vårens allra första dagar
är flickan utsökt underbar.
Hon anar ej naturens lagar
då blomster hon från förårshagar
i håret likt en krona har.

Den tysta vindens violiner
hon hör i vårens aftonröd.
I henne längtans stormar viner
och färgar hennes drömska miner
med många starka eldars glöd.

Och när vårt kosmos dystert strävar
det mening får av denna brand.
Den unga världen rusar, bävar,
när full av liv hon sakta svävar
till våren in, till drömmens land.

Föraning

Stefan Zweig

Det är som om en längtan döljs
I stumma hjärtats flimmer,
och av de stilla toner följs
jag i min själ förnimmer.

Och när din skönhets spegelbild
får strängarna att svinga
så anar ni: Zigenarvild
ska hjärtats visa klinga!

Jag vill gå med den som jag älskar

Bertolt Brecht

Jag vill gå med den som jag älskar.
Jag vill inte räkna ut vad det kostar.
Jag vill inte tänka efter om det är bra.
Jag vill inte veta om han älskar mig.
Jag vill gå med honom som jag älskar.

Tågliknelsen

Erich Kästner

Vi sitter alla i samma tåg,
men några har det trångt.
Vi tittar på träd. Ser mer än ett tjog.
Vi reser alla med samma tåg
och ingen vet hur långt.

En granne sover som ett lamm,
hans fru är meddelsam.
Stationer ropas ändlöst ut.
Det tåg, vars resplan saknar slut,
det kommer aldrig fram.

Vi packar upp. Vi packar ner.
Men varför gör vi det?
Vem vet, vart vi oss nu beger?
Och sakta konduktören ler
med mild auktoritet.

Han vet ej heller vart han vill –
en tyst rutinens slav.
Då hör man ångmaskinens drill,
den bromsar in och allt blir still.
De döda stiger av.

Ett barn går med, hans mor blir vrång.
De döda gör honnör
vid gångna tiders tågperrong.
På tur i tiden går loket igång
och ingen vet varför.

I första klass är mycket fritt.
En herre sitter rak
och fet i röda kuddars mitt,
och dricker ensam ett glas vitt.
De flesta trängs där bak.

Vi reser alla i samma tåg
till framtiden in spe.
Vi tittar ut. Vår epilog:
Vi sitter alla på samma tåg
och många i fel kupé.

Röster ur massgraven

Erich Kästner

Där vilar vi, förmultnande i jorden.
Ni tror väl att vi sovit flera dagar.
På rygg vi ligger, men vi saknar orden;
i ångesten om er vi ljudlöst klagar.

För vi har jord i munnen. Måste tiga,
men vi vill skrika: Vet ni att vi dör?
Vi skriande vill upp ur graven stiga!
Vi måste tiga. Inget ljud man hör.

Ni lyssnar på prelaterna som svamlar
i samspråk med sin chef på himlens tron.
De med sin käre gud i mörkret famlar
och säger platt: »Nu har han funnit ron.«

Guds anställda får ni beprisa.
De talade vid massgraven om plikt.
Men vi låg i den! De var orättvisa
och pladdrade om tröst och tillförsikt.

Där ligger vi, med munnen full av jord.
Och annorlunda kan vår död betraktas,
för den var meningslös. Var mord.
Nu låter ni – som vi igår – er slaktas. 

Först fyra år av mord, sen ett par kransar!
Ni tror vi sover i oändlighet.
Men lita ej på gud och ej på pansar!
Och ni får aldrig glömma det!

Litet solo

Erich Kästner

Du är ensam och den enda.
Klockan slår med envishet.
Stirrar på en sten kanhända.
Kärleksdrömmar kan förblända.

Anar livets nyckfullhet.
Du är ensam och den enda –
värst är tvåsam ensamhet.

Önskningar på friarstråt.
Lyckan är en sällsam ort.
Kommer nära. Blir till gråt.
Ligger fjärran i försåt
och så har den alltid gjort. 

Stirrar på en sten kanhända.
Du är ensam och den enda –
värst är tvåsam ensamhet.

Ger dig hän med fröjd och gamman.
Vill ej vara den du är.
Kärlek driver par tillsamman.
Driven blir du. Släcker flamman,
då du inte ens var kär. 

Kyssarna känns världsfrånvända.
Klockan slår med envishet.
Stirrar på en sten kanhända.
Kärleksdrömmar blir förbrända. 

Känner lyckans hånfullhet.
Du är ensam och den enda –
värst är tvåsam ensamhet.

Filoktetes

Jürgen Otten

Vid Lemnos stränder ligger sjuk en man,
i nejden hörs hans fruktansvärda skrik,
men ingen finns som honom hjälpa kan –
hans skrik dör ut i Medelhavets vik.

Mot Troja gick hans färd för längesen
att bistå alla tappra grekers här.
Han stod på bryggan, ledde sina män,
och blicken vände han mot fjärran skär.

Man ville hämnas Paris’ hemska dåd.
Olympen vredgats över det som skedde
när greker kom till den att söka råd;
Filoktetes var den som hämnden ledde.

Sju skepp från Sparta hade seglat ut
att vedergälla Paris’ enlevering
och Eol gav dem ivrigt sin tribut
när raskt man seglade i tät formering.

Ett tillbud skett vid rast på Chryses stränder:
En huggorm bet den tappre mannens fot.
Det slog en kil emellan trogna fränder
när man förgäves länge sökte bot.

Till Sparta hördes mannens starka skri,
ty såret varade med stark odör.
Med list Odysseus ordnar hans sorti;
i hemlighet till Lemnos honom för.

I tio år han legat där på stranden
så fylld av hat mot sina forna bröder.
Hans agg, men även hoppet, fyller anden,
då hjärtat som av solens strålar glöder. 

Det fjärran kriget ej till honom når,
blott vårens fågelsång på kusten klingar.
En plötslig underrättelse han får –
ett bud från fjärran land den honom bringar.

Ty Neoptolemos är den som bär
det glada bud som sluter hjältens sår,
och med Odysseus bildar man en här,
som snart med grekerna förenad står.

Hans båge är nu Greklands stora hopp.
Den – jämte Herakles' potenta spjut –
ska nå ett slut på krigets långa lopp.
Filoktetes, hans rop har klingat ut.

Och snart ser den förskjutne okänt land,
omsider sårets läkning skönjes nära.
Han till det nya livets starka band
vid Trojas port av trä en ed hörs svära.

Machaon är den man, som såret läker.
Han härdar musklerna och botar smärtan.
Till staden hjälten hastigt går, att säker
med pilar nå en mängd trojaners hjärtan.

Hans lön: Sju jungfrur delar nu hans läger
med plats intill hans sargade figur.
Han numer tjugo vilda hästar äger,
tripoder tolv nu pryder spisens mur.

Trojanernas armé nu ligger tyst
då alla krigare förblött till slut.
Vår hjälte har av döden blivit kysst
och gamar väntar in hans slutminut.

Men se! Till fädrens jord dock resan bär
där Sparta honom under jubel firar.
Filoktetes kan inte stanna här,
och skeppet till Italiens kuster girar.

Där mötte krigaren sin sena död,
med spjut i hjärtat bars han till sin grav.
Med kroppen täckt av blodets dunkla röd
hans själ till sist fann ro i Adrias hav.

Lavafloden

Joachim Ringelnatz

Har någon i mitt hjärta dämt
en strid och glödhet lavaflod?
Ack, visste du, att bakom skämt
så göms de djupa sårens blod?

När jag med skratt dig avsked bjöd
likt blommans stoft det snart försvann.
Den vilda sången mäktigt ljöd
och all din munterhet förrann.

När stormen utan ände brann
och skrattet tonat bort i mig,
till slut ditt milda ord jag fann.
Du sa en gång: »Jag älskar dig!«

Det manliga frimärket

Joachim Ringelnatz

Det manliga frimärket njöt
emedan han baktill blev blöt.
Han slickades av en furstinna
och kände då lustarna brinna.
Han ville förbli henne nära
men måste snart lämna sin kära.
Förgäves han sökt erotik
och detta är livets tragik!

Kval i Bitterfeld

Joachim Ringelnatz

Det var i Bitterfeld så bittert kallt.
Jag såg en dam som bara bar en knapp
nattskjorta en dag, så att jag ryste
och tänkte varma tankar när hon fryste.
Men hon var en attrapp – blott kött av papp.

Och under snötyngda markiser
jag såg på denna ljuvliga gestalt
en skylt om fina extrapriser.
Och panoramafönstret var så kallt.

Min näsa rann i detta vinterväder.
Och kvinnan teg. Och solen glatt såg ned
på mig, som oförmodat kvalfullt led.
Ty ingen man blir kall av underkläder.

Inventering (1945)

Günter Eich

Det här är min mössa,
det här är min kappa,
det här är min rakkniv
i en påse av linne.

Konservburken,
min tallrik, bägaren:
I bleckplåten har jag
ristat in mitt namn.

Ristat med den här
dyrbara spiken
som jag gömmer
för giriga ögon.

I brödpåsen ligger
ett par sockor av ull
och ett par saker
som jag inte pratar om.

På natten är den
kudde åt mitt huvud.
Pappen här ligger
mellan mig och marken.

Blyertspennan
älskar jag allra mest:
På dagarna skriver den verser
som jag tänkt ut om natten.

Det här är min notisbok,
det här är mitt knäppetält,
det här är min handduk
det här är min tråd.

Från bergets höjd

Arno Holz

Jag vet.

Ofta
var det bara ditt skratt, ditt handslag,
eller ett hårstrå, ett enda hårstrå
som vinden blåst utmed din hals,
och allt mitt blod
sjöd med ens,
och hela mitt hjärta
slog av längtan.

Att få ha dig, få ha dig,
äntligen ha dig,
hela dig, nakna dig!

Och idag,
för första gången,
nere vid sjön som glimmade i solen,
såg jag dig så.

Hela dig! Nakna dig!

Och mitt hjärta
stod stilla.

Av lycka, av lycka.

Och världen fanns inte mer,
inget, inget, inget,

det fanns bara sol, bara sol –

så vacker var du!

Mottagaren okänd – Retour à l'expéditeur

Hans Magnus Enzensberger

Tack så mycket för molnen.
Tack så mycket för Månskenssonaten
och, varför inte, för de varma vinterstövlarna.
Tack så mycket för min sällsamma hjärna
och för alla möjliga andra dolda organ,
för luften, och naturligtvis för min Bordeaux.
Varmt tack för att min tändare inte slocknar,
och för begäret, och för sorgen, den tärande sorgen.
Tack så mycket för de fyra årstiderna,
för siffrorna och för koffeinet,
och naturligtvis för korgen med smultron,
målad av Chardin, liksom för sömnen,
särskilt för sömnen,
och, så att jag inte glömmer det,
för begynnelsen och slutet
och de par minuterna däremellan innerligt tack,
vad mig anbelangar också för sorkarna ute i trädgården.

Nästan

Ulla Hahn

Kväll i mars. Upprymd musik
av trastar och gamla mästare.
Han ringde. Nästan sade jag
de förbjudna tre orden.

Det elfte budet

Michael Krüger

Du skall
inte dö.
Tack.

Bön vid dina fötter

Reiner Kunze

Dö tidigare än jag, en aning
tidigare

så att du
inte måste gå ensam
tillbaka till huset

Cypern

Joseph Franz Ratschky (till en del efter Claudius’ latinska text)

Otillgänglig för all jordens söner,
vigd till himmelska Dione kröner
hög en klippa östra Cyperns land.
Och från höjden strömmar ned i dalen
vatten, och den skummande spiralen
övertrumfar sjufalt Nilens band.

Aldrig snö och aldrig haglets skurar,
aldrig drabbar stormar hamnens murar:
Ständigt grönskar ön i fruktbarhet.
Så de vallar som Vulkan lät bygga
när i tacksamhet han ville trygga
makan Afrodites säkerhet.

Evig är den vår som smyckar träden,
blomster blommar, västan sprider säden,
aldrig vissnar växterna på ön.
Ljuva näktergalars välljud klingar
i en trolsk konsert, som högt sig svingar
och från snåren återklingar skön. 

Unga palmers och plataners grenar
lägrar sig, och sig förenar
kärleksfullt i frodande arkad.
Ömsint suckar popplarna i klunga,
viskande hörs alars lövverk sjunga
till sin granne, klädd i sköna blad.

Här förbinder endräkt tvenne flöden,
där det ena rymmer döden,
i det andra nektars strömmar går.
Amor skjuter ned i denna bölja
sina pilar: Där kan smärtan följa
fröjden i de hjärtan som han når.

Bågarna de bär i sina händer,
svärmande vid lustens många stränder
leker amoriner glatt tittut:
Nymferna de ännu träffar dåligt,
skrattar blott, när andra slipar tåligt
på en brynsten sina nya spjut.

Brånad, som här inga gränser finner,
agg som flammar upp, men snart förbrinner,
flyktighet och mened, hämndbegär,
dessa, men ock gracerna som lockar,
trängtan som i ordlös tystnad pockar,
ungdoms dårskap: Allt hör hemma här.

Väl i växtlighetens skugga döljes
Cypris i sitt bad, vari hon följes
av kariterna i silvrig sjö.
Kärleksgudar vaktar, ack så sköna,
och de plötsligt ses uti det gröna
när en dristig faun får rapp av spö.

Lyckligast av alla jordens söner
blott Adonis ej bestraffning röner:
Ty när denne yngling praktfull står
mellan gracerna och Cypris' amoretter
går de undan, och i varma nätter
sinnlig Eros' högtidstimma slår.

Kärlekssång

Rainer Maria Rilke

Hur kan jag hålla fast min själ så att
den icke rör vid din? Och låta den
intill dig ge de andra tingen vingar?
Ack, flöge den blott bort i sorgens natt
att vara den som ljus i mörkret bringar
till det som gått förlorat i min vän
och orörligt förblir när djupen svingar.
Ty du och jag, vi talar samma språk –
såsom när taglet rör sig i det stråk
som spelar på två strängar melodin.
På vilket instrument har man oss spänt?
Vem satte denna ljuva hymn på pränt
i symfonin?

Längtans tankar (I)

Rainer Maria Rilke

Mäktigt ekar längtans vårar
drömlikt genom trädens sus,
medan månens milda ljus
glittrar uti daggens tårar …

Bort i dalen fläktar vinden,
viskar tyst i vårens tid,
så att ock en tår därvid
sakta pärlar över kinden.

Mäktigt ekar längtans vårar
plötsligt genom hjärtats brus,
medan månens milda ljus
glittrar uti daggens tårar.

Tänker på dig

Christian Morgenstern

Tänker på dig. Vaknar varm
och jag kysser mjukt din hals.
Slutna ögon, öppet sinn –

runt mig lägger du din arm.
Som Chopin i sakta vals
dansar vi i drömmen in.

Försvunnen längtan

Stefan Zweig

En vårnatt drar en ljummen fläkt
igenom drömska gränder
och likt en kvinnas andedräkt,
som lindrande och len mig väckt,
förnimms dess mjuka händer.
De händerna din längtan bär,
du känner den försvinna …
Vet ej vad deras uppsåt är,
din längtan åter söker här –
men kan den inte finna …

Tigande

Felix Dörmann

Vi hörde i saliga nätter
de blodfyllda kyssarnas brus.
Vi erfor i stönande vällust
de hungrande själarnas rus.
Vi älskat varandra till vanvett
och älskade mera ändå.
Dock aldrig vi yttrat av ömhet
ett endaste ord eller två.

En kvinna

Heinrich Heine

De var ett par i kärlek ljuv,
en spjuver hon, och han en tjuv.
Och när han spelat något spratt
så hördes hennes muntra skratt.

På dagen deras lustar brann,
om natten sov de med varann.
Polisen kom att honom hämta –
hon lugnt såg på och hördes skämta.

Han sände bud: O kom till mig,
jag längtar mycket efter dig!
Han smäktade så det förslog –
hon slängde bort hans brev och log.

Och efter tolv så blev han hängd
vid ett var redan graven stängd.
Dock syntes omkring klockan två
hon skratta med ett glas Bordeaux.

Slut

Joachim Ringelnatz

Nu går jag tyst förbi just där
vi träffades så sälla
och drömmer mig tillbaka: Här
vi drack ur Amors källa.

Och du är vacker, du är god
och huden är som silke.
Att säga det jag ej förstod –
jag är ju inte Rilke.

Jag glömmer mina drömmar nu,
förtränger all min smärta.
Och undgår att så falskt som du
blott öda bort mitt hjärta.

Lovsång

Richard Dehmel

Kärleken
är såsom havet:
outtröttlig,
outgrundlig,
omätlig:
Från våg till våg
buren av vindarna,
i våg till våg
slukad gång på gång,
ibland stormande och skummande,
ibland lycksalig i solen,
ibland under månens
okuvliga yta –
men i djupet
härskar evig ro,
ostörd,
ogenomtränglig för jordiska blickar
obönhörligt blir det glasklara mörkret mörkare –
och på vidderna råder
den eviga kättjan,
omättlig,
olöslig för jordiska blickar,
vild i himlaljusets dis:
Oändlighetens berusning
är havet
är kärleken.

Kärlek (I–III)

Hermann Hesse

Åter vill in sälla mun få känna
dina läppars ömma kyssar bränna.
Jag vill hålla dina kära fingrar,
se, hur lekfullt de runt mina slingrar.

När du ser på mig jag törsten glömmer,
i ditt hår jag djupt mitt huvud gömmer,
och med evigt unga lemmar rara
dina lemmars lystnad få besvara.

Mina alltid nya kärleksbränder
ständigt till din skönhet återvänder,
tills vi tacksamma med mätta hjärtan
lyckliga får vila bortom smärtan.

Var flaska är tom, vår frukost var god

Heinrich Heine

Var flaska är tom, vår frukost var god,
de vackra varandra sig hetsar
och livstycken luftas i övermod –
jag anar därvid några spetsar.

Och skuldran är vit och brösten gör att
mitt hjärta känns skälva av skräcken.
På sängen de kastar sig med ett skratt
och höljer sig i sina täcken.

De sluter gardinerna om tablån
och snarkande sjunger refrängen.
Där står jag i rummet, jag ensamma fån
och tittar förlägen på sängen.

Afton vid stranden

Joachim Ringelnatz

Aftonglöden darrar på drömmande hav.
Allena långt bort seglar måsarna villa
och på sjön en drivande båt. Och stilla, stilla
sänder mig vinden en trött postilla. – –

Känner jag att min själ går i kvav?

Dimma vid Vadehavet

Christian Morgenstern

Dimma över hav och land.
Dödstyst vatten, dödstyst strand.
Sorgen täcker tigande vår jord.
Kära själ, så dröm nu utan ord.

Vision

Ernst Preczang

Det var i skymningstimmen som du kom
med steg som lekte, lekte.
Mitt tunga huvud höll du stilla om
med ord som smekte, smekte:
”Var stilla nu. Min väg var lång till dig
min dag förgick på ensamt vandringståg.”
Då skrek din själ förborgad efter mig.
Jag glömde, vad som invid vägen låg.

Var stilla! Nu har dagen blivit sen
och lugnet i ditt bröst den sänder.
I skogen strömmar silvermånens sken.
”Var stilla nu.” ... O, dina mjuka händer!
Din mun, beredd, som fyllt mitt ögas blick,
den bad mig tyst, den viskade så varm:
”Var stilla nu.” Min oro snart förgick.
”Min älskade, kom, vila på min arm.”

Jag slumrade. Och midnatt strödde stoft
på alla hus och gränder.
Jag ryckte till. Som väckt av lyckans doft
jag sökte dina händer.
Det klirrade, när fönstret slogs i kras
och stormen huset hamrade besatt.
En suck blev född i ovädrets extas
och skrek förtvivlat ut i dunklets natt.

I parken

Joachim Ringelnatz

Ett mycket litet kid stod vid ett mycket litet träd.
Förklarad, stilla som i drömmen var hon, ung och späd.
Helt nyss var tolvslaget förbi.
Och när jag vaknat klockan sju
av tuppens hesa morgonskri
stod kidet där så drömskt ännu.
I andlös tystnad och på tå
jag smög mig fram mot djuret (rå-).
Så gav jag det en knuff och vips
så välte det. – Det var av gips.

Övervikt

Joachim Ringelnatz

Efter skeppets undergång
står en brevvåg djupt i gyttja.
Flundran hör dess svanesång,
lämnar tveksam bottnens prång
och vill vågens tjänster nyttja.
Skelar upp emot dess skiva,
lyckas upp på plattan kliva,
Därnäst ser man flundran undra:
Vågen står på över hundra.

Afton

Rainer Maria Rilke

Solen bortom gatans slut
nu sitt röda sken begraver
och i allvars slutoktaver
klingar dagens jubel ut.

Sakta smyger spridda ljus
sent sig ut på takens kanter;
Nu strör natten diamanter
över fjärran boningshus.

Litterär hyllning

Erich Fried

Någon tid
efter självmordet
kommer kanske
hennes förtvivlade verser
inte längre bara att erkännas
som speciellt lyckade dikter
utan till och med
också
som förtvivlan.

När morgonen blev dag

Eduard Mörike

Jag stilla sov ett slag,
när morgonen blev dag.
Då sjöng vid fönstret i ett träd
en svala för mig, tyst och späd,
när morgonen blev dag.

”Så hör på mig i dag,
din älskling klandrar jag:
Jag sjöng för er så samvetsgrann,
men han var borta hos en ann,
när morgonen blev dag.”

O ve! Säg inget mer!
Så tig! Var tyst, jag ber!
Flyg bort, flyg bort ifrån min skog!
Ack, kärleksdrömmen sakta dog
när morgonen blev dag.

Julsång

Johannes Brassel

Stilla över jordens ängar
likt ett smycke leder dem
stjärnans skira gyllne strängar
till det lilla Betlehem.

Där en evig sannings strålar
faller över världen ned,
och för arma herdar målar
underbart en ljusets led.

Helga Natt! I rymden susar
ljudet ljuvt, i evig gång.
Trötta mänskohjärtan tjusar
invid stallet denna sång.

Fred på jorden talrikt tonar
himmelshögt en änglars här,
och en kärleks makt försonar
vad på jorden särat är.

Helga natt, din ljusets källa
strålar över jorden ger
till de fattiga som sälla
kärleksflamman återser.

Och i hjärtan när och fjärran
skimrar stjärnan av den glans
som till Julen skänks av Herran:
Molnfritt ljus i himlens krans!

Den älskades närhet

Johann Wolfgang von Goethe

Jag längtar dig, när solens skira skimmer
mot havet ler;
jag längtar dig, och månens bleka flimmer
i källan ser.

Jag skönjer dig, när fjärran vandringsleder
i dammet döljs;
i natt så mörk, att ängslig vandrarn beder,
då stigen höljs.

Jag hör dig ock, då bäcken dämpat porlar
när vågen slår.
Jag lyssnar till hur löven sakta sorlar
i lundens snår.

Jag är hos dig, när du är annorstädes.
Du är mig när!
Nu solen sjunker – mörkret ej jag rädes.
O, vor’ du här!

Höstsång

Karl Klingemann

Ack, lika snart som sången förklingar
övergår våren i vinterns tid!
Ack, lika snart som frosten betvingar
all den förgängliga lyckans frid!

Snart är den sista höstblomman funnen!
Snart är den sista fågeln försvunnen!
Snart blåser sista lövet bort!
Alla drar hem, var dag blir kort!

Ack, lika snart som sången förklingar,
vandlar sig lust i saknadens strid.

Var ni en dröm, ni kärlekens tankar?
Bortblåsta likt den ljuva vår?
Ett finns, som gör att mitt hjärta bankar:
Det är en längtan, som aldrig förgår.

Ack, lika snart som sången förklingar,
Ack, lika snart som frosten betvingar
all den förgängliga lyckans frid!

Himmelskt …

Heinrich Heine

Himlen log, när jag la band
på mitt syndiga begär.
Och om det blev fel ibland
var det dock en god affär.

Den förlorade

Albert Sergel

Du är så ung, så oskuldsfull och skön,
knappt kan man ana dina bröst som knoppas.
En vårens friskhet vilar kring din mun,
som om den än på första kyssen hoppas.

Blott dina ögon röjer vad du känt,
de kan om heta ögonblick berätta,
om röda nätter, om den lidelse
som fann sin väg till dig i sommarns hetta.

Än en gång gick solen ned

Max Dauthendey

Än en gång gick solen ned,
sakta svann som blodets röda.
Ovan syns nu stjärnors led,
fjärran flöjtens toner spröda
manar längtans ensamhet,
som en väg för lust och möda
utan ljus i dunklet vet.

Nej, aldrig var en kärleksnatt

Max Dauthendey

Nej, aldrig var en kärleksnatt
uti din famn den andra lik.
Som höstens måne är din kropp
på alltid nya frukter rik.

Och brösten liknar duvors par,
däri är vinets tillflyktsort.
Du släpper in min längtans lust
i dina ögons himmelsport.

Det finns så undervita nätter

Rainer Maria Rilke

Det finns så undervita nätter,
där skiner allt som silver klart.
Där skimrar snart en stjärna rart
som om den herden och hans getter
ledsagar till ett Jesusbarn.

Himmel och hav från västan och till östan
med diamanter den beströr,
och lik en dröm som hjärtat rör
stiger en kyrkolös förtröstan
som stilla i oss under gör.

Stormnatt

Christian Morgenstern

I natt drabbas kastvindars gatt
av havets vågors dödsförakt.
Alla stormdemoner står i givakt
denna natt.

Skrämmande lyser i aftonstund
fjärran en strand;
och skroven knakar – på himlens grund
står molnen i brand.

I natt går en fredlös fregatt
på grund sånär vid dimmigt skär,
för naturen gudlös är
en sådan natt.

Tapetblomman

Christian Morgenstern

”Jag blommar här på din tapet
och återkommer ständigt,
men ej i täppans växtlighet,
nej, här på väggen, trendigt.

Till vardags ses jag inte nog –
du stirrar genom fönstret.
Fast om du väggen iakttog,
så blev du yr av mönstret.”

Under tiden

Christian Morgenstern

När perfekt bjuder imperfekt
ett glas sekt
de utbringar futurums skål
(sånt orsakas av alkohol).
Det iakttar pluskvamperfekt
helt förskräckt.

Försöket

Christian Morgenstern

För ett rätt egendomligt test
så köpte jag en nål. Härnäst

jag handlade i en basar
en stilig gammal dromedar.

En rik man kom från öknens land,
en säck med guld i varje hand.

Han vandrade, men inte fort,
och knackade på himlens port,

där Petrus stod: ”Det skrivet står,
att sannerligt kamelen går

igenom nålens öga förr
än rika genom denna dörr!”

Jag tror på ord från Herrens läpp
och lockade så öknens skepp:

Jag visade bak nålens hål
en stor och mumsig sockerskål.

Och trots kamelens klagomål
gled han igenom som en ål!

Den rike mannen skrek: ”Ånej!”,
och kved sen bara: ”Stackars mej!”

De båda åsnorna

Christian Morgenstern

En åsna talte tungt en gång
till hustrun på sin köksbalkong:

”Jag är så dum, du är så dum,
så låt oss gå och dö nu. Kum!”

Sen idkade de könsumgänge
och levde samman lyckligt, länge.

Jul

Joachim Ringelnatz

Kärleksljusets milda flamma flämtar
liksom skogens doft i juletid.
Enkelhetens lyckas klocka klämtar
sakta om förgångna tiders frid.

Hand vid hand vi sluter kretsen nära,
och en gammal sång om Kristus bär
in i själen, där den oss kan lära
att vår lilla värld den största är.

Sju tidiga sånger

MED musik av Alban Berg

1. Natt

Carl Hauptmann

Molnen mörknar över natt och dal,
dimman dansar över vattnets bädd.
Oförmodat lättar slöjan sval:
Var beredd, beredd!

Uppenbarat är ett underland,
drömlikt stor står silvrig bergets kam.
Stilla stigars ljus mot dalens band
som fördolt drar fram.

Värld sublim i drömlik aftonstund:
Tyst ett bokträd står i månens sken,
skuggar svart – en rest av fjärran lund.
Vajar tyst, allen.

Och ur djupets dystra evighet
blänker ljusen till i dalens bredd.
Drick, min själ! Drick, min ensamhet!
Var beredd, beredd!

2. Stå still!

Nikolaus Lenau

Sent, när glömd är dagens lyster
smyger jag på skogens stig.
Nedvid vassen, öde, dyster,
flicka, tänker jag på dig!

Ruggen kvällens ljus förjagar,
sakta susar vassens strå.
Något viskar, något klagar –
borde jag väl gråta då?

Och jag tror mig ana vinden,
hur den bär din stämmas bön
och i dammen invid linden
sjunker ned din sång, så skön.

3. Näktergalen

Theodor Storm

Det var en näktergal, som sprött
gav hals om sommarns under.
När sången klingat ut så sött,
när klangen återklangen mött
slog rosor ut inunder.

Hon lekte vilt i vårens land;
nu stegen är så tunga.
Med sommarhatten i sin hand
hon utstår tåligt solens brand,
men vill ej längre sjunga.

Det var en näktergal som sprött
gav hals om sommarns under.
När sången klingat ut så sött,
när klangen återklangen mött
slog rosor ut inunder.

4. Av drömmar krönt

Rainer Maria Rilke

Det var i vita krysantemers månad,
mig skrämde nästan deras prakt.
Min själ, den föreföll som av dig lånad,
i dunkel trakt.
Jag var så rädd – då kom du tyst, min kära,
i drömmen, där jag tänkte på dig nyss.
Du kom. Som sagans visa, stilla, nära,
ljöd nattens kyss.

5. I rummet

Johannes Schlaf

Solsken och höst.
Den kära kvällen skänker stilla tröst.
Och elden så röd
sprakar och brinner ned till glöd.
Så! I famnen din får jag
nu finna frid.
När mitt öga mött din blick så blid
går sakta natten emot dag.

6. Ode till kärleken

Otto Erich Hartleben

På kärleks arm vi somnade saligt in,
vid öppet fönster lyssnade sommarns vind,
och våra andetag, så lugna,
förde den ut i den ljusa månens natt. –
Och från vår trädgård nalkades tvekande
en ljuvlig doft av rosor vår kärleksbädd
och gav oss underbara drömmar,
hänförda drömmar – av längtan fyllda!

7. Sommardagar

Paul Hohenberg

Nu vandrar dagar över vår jord.
De sänts från evigt blånad sfär,
där sommarvinden tidlös är.
Nu binder nattligen Gud
stjärnors kransar med himmelens hand –
se därunder ett underland!
O själ, vad kan i sommarns hetta
din muntra vandringssång berätta
om din så djupa, djupa lust?
Den dör i vindens sista pust.
När ordet tiger, till dig drar,
det fyller bilden underbar.

Fem dikter för en kvinnoröst

Av Mathilde Wesendonck
MED musik av Richard Wagner

1. Ängeln

I min barndoms dagar rara
talades om änglars skara,
som den klara himlasfären
bytt mot jordiska besvären.

Där ett hjärta kvalfullt drömde,
trånsjukt sig för världen gömde,
där det stilla vill förblöda
och förgås när tårar flöda.

Det med outtröttlig glöd
ber om räddning i sin nöd,
då en ängel svävar ned,
tar det med på himlaled.

Även ned till mig sig ängeln svingar
och på strålglänsande vingar
för den, bortom alla kval,
nu min själ till himlens dal!

2. Stå still!

Susande, brusande tidshjul, vet
du att mäta evighet?
Lysande sfärer på himlagrund
omfamnar gör ni jordens rund;
ureviga skapelse, stanna till,
att intet mer blir till jag vill!

Stävja dig nu, skapande makt,
evig tanke i evig prakt!
Stilla din drift, håll andan en stund,
tystnad låt härska blott en sekund!
Hamrande pulsar, fjättra ert slag,
sluta, du viljans eviga dag!
Att i salig ljuvlighets glömska
jag anar din sällhet, den drömska!

När blick i blick ses drucket drunkna,
själar helt i själar försjunkna,
väsen i väsen sig återfinner
och hoppets låga sakta försvinner;
då läppen blir stum, förvånat den tiger,
ingen önskan mer ur själen stiger:
det Eviga man ser därur
och löser gåtan, helga natur!

3. I drivhuset

Höga bladverks välvda bågar,
baldakiner av smaragd,
fjärran barn som något plågar:
Varför klagar du försagd?

Böjda, tysta grenars svärta
målar tungt på himlens stoft.
Stumma vittne till min smärta,
stig nu uppåt, ljuva doft.

Världen trånar och i trängtan
brer den sina armar ut,
famlar fåfäng i sin längtan
efter intighetens slut.

Dock, jag vet det, växt du arma,
att vårt öde samfällt är.
Trots vår middagssol, den varma,
är vår hemvist inte här!

Och likt solen sorglös skrider
ifrån dagens tomma glans
bjuder den, som verkligt lider,
mörkrets tystnad upp till dans.

Det blir tyst. Ett sus hörs väva
ångest tung i dunkel dröm.
Tunga droppar ser jag sväva
invid lövens gröna söm.

4. Smärtan

Sol, med gråt du dina segel
bärgar: Ögats färg blir röd.
När du rör vid havets spegel
dör du en för tidig död.

Uppstår åter när du satt
gloria på mörkrets värld.
Dig har morgon väckt ur natt
för din stolta segerfärd!

Ack, hur kunde jag blott klaga
när med hjärta tungt jag ser
från mig solen avsked taga.
Måste solen nu gå ner?

Livet födes blott ur döden,
smärtan för till lustens dal.
Tack till er, naturens flöden,
som mig givit dessa kval!

5. Drömmar

Vilka underbara drömmar
får min själ att ständigt brinna
utan att likt fala strömmar
ut i tomma intet svinna?

Drömmar, som var dag, var timma
ståtligare står i blom,
ses likt fjärran stjärnor glimma,
skänker själen rikedom!

Drömmar, som likt stolta strålar
ned i sinnets djup sig banar
och en evig bild där målar
– tanken på den enda manar.

Drömmar, som i vårsols lyster
driver blomstren upp ur snö,
i dess sköna sällhet dyster
natten lägger sig att dö.

När de växer, när de blommar
och i drömmen dofter ger,
dör vid bröstets helgedomar
och i graven sjunker ner.

© 2018 Gehrmans Musikförlag AB