Nyheter och nyhetsflöde från Patrik Ringborgs Facebooksida

Patrik Ringborg

Corona - En psykoanalytikers dagbok
När corona-pandemin obevekligt slog till mot Sverige och världen, började psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson skriva ned sina tankar i korta texter, som publicerades på nätet och snabbt fann en stor läsekrets. Dessa dagsedlar om vår dramatiska, omtumlande och ovissa samtid har nu samlats i bokform under titeln Corona - En psykoanalytikers dagbok, utgiven på Bokförlaget Korpen.
Boken utgör såväl ett tidsdokument som ett djupt personligt och angeläget bidrag till frågan om vår gemensamma utsatthet.
I Corona - En psykoanalytikers dagbok medverkar i brevform ett antal av Per Magnus Johanssons samtalspartners som läkaren Christer Andersson,
idéhistorikern Sven-Eric Liedman, författaren Lydia Sandgren, musikkritikern Martin Nyström och dirigenten Patrik Ringborg.

En uppföljare till den aktuella boken ges ut på Bokförlaget Korpen i november 2020 och innehåller bland annat de texter som Per Magnus Johansson publicerar på måndagar framöver, med start 18 maj.

Boken kan beställas via på Bokförlaget Korpen karin.brygger@bokforlagetkorpen.se Pris: 190 kr inkl porto. Levererans i början av juni 2020. Mer info på: bokforlagetkorpen.se/wp/?p=5448Boken kan beställas via på Bokförlaget Korpen karin.brygger@bokforlagetkorpen.se Pris: 190 kr inkl porto. Levererans i början av juni 2020. Mer info på: bokforlagetkorpen.se/wp/?p=5448

Corona - En psykoanalytikers dagbok
När corona-pandemin obevekligt slog till mot Sverige och världen, började psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson skriva ned sina tankar i korta texter, som publicerades på nätet och snabbt fann en stor läsekrets. Dessa dagsedlar om vår dramatiska, omtumlande och ovissa samtid har nu samlats i bokform under titeln Corona - En psykoanalytikers dagbok, utgiven på Bokförlaget Korpen.
Boken utgör såväl ett tidsdokument som ett djupt personligt och angeläget bidrag till frågan om vår gemensamma utsatthet.
I Corona - En psykoanalytikers dagbok medverkar i brevform ett antal av Per Magnus Johanssons samtalspartners som läkaren Christer Andersson,
idéhistorikern Sven-Eric Liedman, författaren Lydia Sandgren, musikkritikern Martin Nyström och dirigenten Patrik Ringborg.


En uppföljare till den aktuella boken ges ut på Bokförlaget Korpen i november 2020 och innehåller bland annat de texter som Per Magnus Johansson publicerar på måndagar framöver, med start 18 maj. ... ”Läs”Göm”

21.05.20  ·  

Photo

Patrik Ringborg

Musica proibita

Dagsedel



När världen står i brand, när ett land drabbas av det som förr kallades ”krig och örlig”, prövas ett samhälle på allvar. Vad händer med människors solidaritet, med medmänskligheten, när så mycket handlar om att både bokstavligen och ekonomiskt sett överleva? Är det inte just i en tid av sådana hårda prövningar som vi visar våra riktiga ansikten?

Människor som hjälper äldre grannar, tar jobb i vården, arbetar som volontärer eller för lägre lön för att rädda det företag man har varit trogen i många år. Men också människor som åker på skidsemester utan hänsyn till vad det kan innebära för andra, klagar på den hemska isoleringen med rödvin och Netflix, och – lyckligtvis mycket sällan – hostar på medmänniskor i riskgrupper.

Vad gör hotet mot den egna existensen med människan? Själen kan inte skyddas med ett munskydd eller ett plastvisir. Den kan inte renas med tvål eller sprit. Att vårda själen är en del av vara människa. Utöver medmänskliga handlingar och tankar finns någonting annat som kan befästa människans värde. Något som förmedlar ett humanistiskt budskap, som får oss att komma samman i en gemenskap större än någonsin vid en kväll i TV-soffan.

Om man betänker hur orkestrar bildades i andra världskrigets koncentrationsläger, hur bildkonst uppstod i dunkla källare och nykomponerad musik smugglades över gränserna för att kunna bli uppförd – borde inte kultur just nu vara något som hjälper oss? När konst kunde och måste skapas under sådana vidriga förhållanden var det ett sätt att behålla människovärdet. Ser vi det annorlunda nu, 75 år senare?

När Winston Churchill under andra världskriget fick frågan om man inte kunde skära ner i utgifterna för kulturen och i stället förstärka den aktuella krigsinsatsen påstås han ha svarat ”Men vad är det i så fall vi kämpar för?” Att många människor läser och lånar fler böcker är en av få positiva bieffekter av hemmasittandet, att de lyssnar mer på musik en annan. Men den levande och skapande kulturen måste värnas. I den offentliga debatten får vi inte förlora de värden som man inte kan räkna i reda pengar.

Vem håller kulturens fana högt denna märkliga vår? Vem ser kultur som mer än ett tillbehör som man kan avstå ifrån när man äter den måltid som är livet? Är det inte just nu, mer än någonsin, som vi på alla tänkbara sätt borde försöka ta till oss den, diskutera den och vara tacksamma över att vi får chansen att stå bakom våra konstnärer och kulturinstitutioner när vårt land kommer att ta små steg tillbaka till något slags normalitet?

Det får aldrig – inte ens i dessa kristider – bli en ”lyxfråga” att undra varför inte tillgången till levande kultur är en del av vår grundlag. Just när samhället vacklar i sina grundvalar blir denna undran mer än bara en symbolfråga.

När isoleringen på allvar börjar gnaga i våra sinnen får vi aldrig upphöra att ta till oss den själsliga näringen. Låt oss hoppas att det virtuella kulturutbudet väcker en hunger, en längtan efter att våra konsertsalar, teatrar, biografer och operahus återigen ska förmedla konsten direkt till våra öron, ögon och hjärtan – utan digitala omvägar.

Stockholm den 21 april



Patrik Ringborg

Dirigent, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien

——

Denna text är hämtad ur boken En psykoanalytikers dagbok som ges ut på Korpens förlag.Jag bad min interlokutör Patrik Ringborg, en av Sveriges internationellt mest efterfrågade dirigenter, ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien, tillika översättare av tysk poesi, skriva några rader om hur han upplever situationen med anledning av att konsert- och operahusen världen över är stängda för sin publik.
Han skickade följande text till mig.
Musica proibita
Dagsedel

När världen står i brand, när ett land drabbas av det som förr kallades ”krig och örlig”, prövas ett samhälle på allvar. Vad händer med människors solidaritet, med medmänskligheten, när så mycket handlar om att bokstavligen och ekonomiskt sett överleva? Är det inte just i en tid av sådana hårda prövningar som vi visar våra riktiga ansikten?

Människor som hjälper äldre grannar, tar jobb i vården, arbetar som volontärer eller för lägre lön för att rädda det företag man har varit trogen i många år. Men också människor som åker på skidsemester utan hänsyn till vad det kan innebära för andra, klagar på det hemska med rödvin och Netflix, och – lyckligtvis mycket sällan – hostar på medmänniskor i riskgrupper.

Vad gör hotet mot den egna existensen med människan? Själen kan inte skyddas med ett munskydd eller ett plastvisir. Den kan inte renas med tvål eller sprit. Att vårda själen är en del av att vara människa. Utöver medmänskliga handlingar och tankar finns någonting annat som kan befästa människans värde. Något som förmedlar ett humanistiskt budskap, som får oss att komma samman i en gemenskap större än någonting vid en kväll i TV-soffan.

Om man betänker hur orkestrar bildades i andra världskrigets koncentrationsläger, hur bildkonst uppstod i dunkla källare och nykomponerad musik smugglades över gränserna för att kunna bli uppförd – borde inte kultur just nu vara något som hjälper oss? När konst kunde och måste skapas under sådana vidriga förhållanden var det ett sätt att behålla människovärdet. Ser vi det annorlunda nu, 75 år senare?

När Winston Churchill under andra världskriget fick frågan om man inte kunde skära ner i utgifterna för kulturen och i stället förstärka den aktuella krigsinsatsen påstås han ha svarat: ”Men vad är det i så fall vi kämpar för?” Att många människor läser och lånar fler böcker är en av få positiva bieffekter av hemmasittandet, att de lyssnar mer på musik en annan. Men den levande och skapande kulturen måste värnas. I den offentliga debatten får vi inte förlora de värden som man inte kan räkna i rena pengar.

Vem håller kulturens fana högt denna märkliga vår? Vem ser kultur som mer än ett tillbehör som man kan avstå ifrån när man äter den måltid som är livet? Är det inte just nu, mer än någonsin, som vi på alla tänkbara sätt borde försöka ta till oss den, diskutera den och vara tacksamma över att vi får chansen att stå bakom våra konstnärer och kulturinstitutioner när vårt land kommer att ta små steg tillbaka till något slags normalitet?

Det får aldrig – inte ens i dessa kristider – bli en ”lyxfråga” att undra varför inte tillgången till levande kultur är en del av vår grundlag. Just när samhället vacklar i sina grundvalar blir denna undran mer än bara en symbolfråga.

När isoleringen på allvar börjar gnaga i vår sinnesförvirring får vi aldrig upphöra att ta till oss den själsliga näringen. Låt oss hoppas att det virtuella kulturutbudet väcker en hunger, en längtan efter att våra konsertsalar, teatrar, biografer och operahus återigen ska förmedla konsten direkt till våra öron, ögon och hjärtan – utan digitala omvägar.

Stockholm den 21 april 2020

Patrik Ringborg
Dirigent, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.


Patrik Ringborgs svar väcker flera angelägna frågor. En av dem: Kommer denna intellektuella karantäntillvaro att leda till en brinnande längtan efter det fysiska mötet och en okuvlig önskan att återvända till rummet; att åter gå på lokal? Vad betyder det för det intellektuella samtalet att det inte inträffar i seminarierummet, att föreläsningen inte sker i den vanliga föreläsningslokalen, att inte kunna bege sig till operan, att teaterlokalen är stängd, att danshusets bänkrader lyser tomma, att vi inte samlas för att kunna få dela den musikaliska upplevelsen tillsammans med andra, att vi inte delar upplevelser och erfarenheter i samma fysiska rum? Är den andres kropp, ansiktsuttryck, andning och doft något oersättligt för att vi skall nå fram till en fullvärdig upplevelse? Är stämningen i lokalen avgörande för att upplevelsen skall tränga in? Är till och med en så pass futil fråga som; jag undrar vilka som kommer till premiären den här gången, en del av den kulturella helhetsupplevelsen?
Är det något som inträffar på plats som inte går att få tag i på annat sätt än att vara där i ett gemensamt rum? Förutsätter en viss form av kreativitet att vi befinner oss i samma fysiska rum? Kan den andres omedelbara tankeassociationer vara något oersättligt för ett fungerande seminarium eller en vetenskaplig konferens? Är det en kvalitativ skillnad mellan så kallad internetpsykoterapi och att möta en psykoanalytiker, psykolog eller psykoterapeut på en specifik plats; i ett rum och i en närvaro, som kan möjliggöra ett igenkännande? Finns det något oersättligt i det faktum att vi fysiskt möts? Påverkas våra möjligheter att längta när vi faktiskt har varit i samma fysiska rum? Kan verklig saknad bara ta form då vi delat en sinnlig plats?

Per Magnus Johansson den 6 maj 2020 (Sigmund Freuds födelsedag) ... ”Läs”Göm”

07.05.20  ·  

Photo