Vad som gör Korngolds musik så fascinerande är samspelet mellan en medvetet överväldigande effektiv musik och den finaste detaljrikedom. Markus Dietz överför detta till scenen på ett kongenialt sätt: Slående bilder får en suggestiv kraft genom en psykologiskt subtil karaktärsteckning in i minsta biroll.
För att lyckas med detta krävs grandiosa sångare som också är skådespelare, och här är lyckan fullkomlig i Kassel: Den amerikanske tenoren Charles Workman ger Paul en sensationell styrka. Han bemästrar det fruktade partiet med påfallande klarhet och kraft. På så sätt upplevs Pauls själsliga konflikter mindre som en brist och mer som ett bevis på inre storhet.
Celine Byrne som Marietta är hans jämbördiga partner och balanserar lätthet, frivolitet och sårbarhet på ett underbart sätt. Hennes fantastiska röst har en rik timbre även i de högsta lägena. Också de övriga rollerna är förstklassigt besatta, framför alla Hansung Yoo som Pierrot med sången "Mein Sehnen, mein Wähnen“. Operakören och barnkören Cantamus imponerar både dramatiskt och musikaliskt.
På dirigentpulten bevisar Patrik Ringborg återigen vilken färgmagiker han är, exempelvis i de psykedeliska klanger som Staatsorchester Kassel formar till Maries uppenbarelse. De ger en gåshud, och det låter inte mindre suggestivt ur orkesterdiket när orkestern rent instrumentalt illustrerar Paul och Mariettas kärleksnatt.
Starkt jubel och taktfasta applåder belönade denna operaafton, som man inte bör missa.

Maestro Patrik Ringborg och Staatsorchester Kassel interpretation av det extatiska partituret lämnar inget att önska av senromantisk svulst (och det ska inte alls tolkas som något nedsättande!). Underbart att klangmattan ur orkesterdiket aldrig blir för tjock eller för tung, utan bevarar en utsökt transparens som aldrig någonsin förleder sångarna att börja forcera!

Die schwelgerische Musik, die in der Spätromantik verankert ist, aber deutlich Korngolds eigenen Stil erkennen lässt und mit gelegentlich aufklingenden Elementen an die Karriere Korngolds als Filmmusikkomponisten erinnert, blüht unter Patrik Ringborgs Dirigat vielfarbig und leidenschaftlich auf. Das schwelgt und tobt, das brodelt und strahlt und zieht in einen Bann, dem man sich nicht entziehen kann und das auch gar nicht möchte. Ungewöhnlicher aber überzeugender Weise geht der erste Akt nahtlos in den zweiten über, was den Sog der Musik nur noch verstärkt. Das Orchester folgt seinem GMD willig und engagiert, fast lupenrein, bis auf den zerfaserten Schlusston, der den Zuhörer in die Realität des Lebens mit seinen Schwächen neben dem Schönen zurückgeholt hat. ... Dirigat und Orchester können richtig begeistern.

Folgt.