En musikalisk upplevelse

Det som håller samman denna "Lohengrin"-produktion är sångarna och musiken. ... På senare tid kan man tala om "Kassels Wagnerklang", som generalmusikdirektor Patrik Ringborg och statsorkestern har förfinat mer och mer och som gör denna Lohengrin till en speciell upplevelse även ur orkestersynpunkt. Klangen kännetecknas inte bara av en extremt transparent och färgrik klang och ett intensivt musicerande i pianonyanserna. Därtill kommer också en särskilt känslig beledsagning av sångarna. Vad som därutöver är betecknande för Ringborgs Lohengrin är en ännu starkare precision och slagkraft i de dramatiska passagerna, till exempel i tredje aktens förspel. Stort jubel för alla musikaliska aktörer.

Föreställningen håller en hög musikalisk nivå. ... Dirigenten Patrik Ringborg leder orkestern och körerna med stor känsla för transparens och klangen i rummet och sörjer för den wagnerska sällhet som endast en dirigent med musikdramatisk klarsynthet och överblick kan ges oss.

Lyckligtvis visar musiken gång på gång sin styrka tack vare den fulminanta statsorkestern som inspireras till en förstklassig prestation av den mycket koncentrerade och passionerade generalmusikdirektorn Patrik Ringborg. ... Bräckliga klangbilder mynnar ut i musikaliskt frosseri, italiensk lätthet växlar med expressivt laddad färgprakt. Ringborg tämjer elegant de brett strömmande melodierna, väljer rörliga och smidiga tempi, övertygar med rytmisk precision och varierade tonmålningar.

Patrik Ringborg leder en perfekt samspelande Statsorkester Kassel i ett utomordentligt vältolkat framförande: imponerande magiskt stigande crescendi, sensibelt samspel mellan instrumentgrupperna, klangsköna träblåssoli, närmast triumfala framträdanden av trumpeterna!
Kassels ensemble övertygar med vokal närvaro i alla roller – und helt underbara körer.

Musikaliskt är denna Lohengrin på hög nivå. ... Patrik Ringborg visade på pulten att han inte ger mycket för den uppförandepraxis som Mark Twain upplevde i Mannheim. Nej, hos Ringborg handlar det inte om knallande, dånande oväsen: Han gestaltar klangen alltid så transparent som möjligt, utan att därför försumma den dramatiska spänningen. De praktfulla blåsarna, som delvis sörjer för klang även runtom i salongen, är värda en speciell komplimang.

Patrik Ringborg på pulten framför Kassels Statsorkester tar på sig uppgiften att hålla ihop kvällen med finkänslighet och temperament och lyckas med detta - orkesterdiket imponerar.

Patrik Ringborg och Kassels Statsorkester håller ihop aftonen på ett fängslande sätt, skapar silvrig Graal-aura i förspelet, glänser med körerna och kontrollerar de i salongen placerade kungliga blåsarna.

GMD Patrik Ringborg räds inte bombastiska klanger och de effekter som uppstår genom att bleckblåsare har placerats i salongen, men kan också beröra och röra med andra aktens mjuka klanger. Statsorkestern följer honom villigt och engagerat.

Enhälligt och med rätta firades de klangmäktiga, men också ytterst differentierade körerna som Marco Zeiser Celesti hade studerat in, liksom orkestern, som Patrik Ringborg hade finslipat med schvung och, där det behövdes, också krävde explosiv glöd av.

Generalmusikdirektor Patrik Ringborg är återigen en dirigent som bryr sig om transparens och visar omsorg om sångarna. Statsorkester Kassel står för kammarmusikalisk nobless, men kan också - till exempel i tredje aktens förspel - effektfullt släppa loss på ett flott sätt.

Den musikaliska sidan är återigen helt fantastisk. … Körerna överträffar sig själva i denna produktion och orkestern under Patrik Ringborg ger oss återigen en topprestation. Ett så fängslande sätt att dirigera Lohengrin har jag sällan hört. Här, om inte förr, står det klart varför det är fullt berättigat att han har utsetts till hedersmedlem i Kassels Richard Wagner-förening.

Storartad - ja, storartat subtil och differentierad - är som alltid orkestern under Patrik Ringborg, som dirigerar en LOHENGRIN som är jämbördig den intelligenta insceneringen. Icke att förglömma den glänsande kören (man sjunger och spelar föredömligt) och barnkören CANTAMUS. ... Fråga från Bayreuth: Varför måste man jämt och ständigt åka till Kassel för att få se vacker, klok och spännande Wagner-teater? Varför saknas sådant (med vissa undantag) i Bayreuth?

En lätt ton

En lika fin enhet som den sceniska interaktionen skapar, skänker generalmusikdirektor Patrik Ringborg elegant och träffsäkert sin Mästersångarna, som han under långa sträckor ger en fin konversationston. Ingen tröghet, ingen tyngd hämmar det reaktionssnabba musicerandet som lyfter sångarna. Att Ringborg också förstår sig på elegiska klanger och, när så krävs, oväsen, visar tredje aktens förspel och Sachs' Schusterlied.

När publiken på slutet utbryter i applådåskor gäller dess begeistring också Staatsorchester Kassel, som under GMD Patrik Ringborgs sublima ledning förverkligar partiturets kammarmusikaliska skönhet.

Det är en glansfull seger även för den fantastiske Patrik Ringborg och hans storartade Staatsorchester. De lyckas skapa kammarmusikalisk transparens och eftertänksam melankoli, spänningsladdad styrka och eftertrycklig vehemens.

Denna Mästersångarna, som hade premiär exakt på Wagners dödsdag, är helt enkelt en hit! Och detta såvä musikaliskt som sceniskt. Patrik Ringborg kontrollerar Kassels statsorkester och producerar transparens och referenser till Wagner övriga verk. När han visar sitt kunnande blir det inget styrkebevis, utan han håller ett öga på scenen och lyfter fram sina sångare.

... Även Patrik Ringborg på pulten undviker varje tendens till ”tyskhet” och musicerar med den hängivna statsorkestern verkligt sydländskt och ständigt med riktning framåt. Och han väljer under hela den sex timmar långa operakvällen en lätt konversationston och en kammarmusikalisk transparens som stödjer den otroligt viktiga textförståelsen, så att det egentligen inte hade behövts någon textmaskin.

Patrik Ringborg har förberett Staatsorchester Kassel på detta partitur med beundransvärd precision.

... under den musikaliskt genomgående beaktliga föreställningen under GMD Patrik Ringborgs suveräna ledning.
... Patrik Ringborg målar tredje aktens förspel så djupsinnigt och berörande...

Text.

Text.

... Han undviker festligt patos och betonar de lyriska, veka, eftertänksamma klangerna. Mycket lätt, nästan dansant låter han koralen i början av tredje akten klinga. Här och på flera andra ställen låter han partituret stråla med en sällsynt sidenglans. Fascinerande. Staatsorchester Kassel följer sin GMD gärna och precist, Kassels förenade körer smälter samman till en harmonisk enhet.
(Online Musik Magazin, 2.2010)

Orkestern under Patrik Ringborg spelade utomordentlig väl, alltid avstämd med sångarna och fullständigt i enklang med regin. På alla sätt en fantastisk operaafton som måste upplevas flera gånger.

Patrik Ringborg förde Kassels Staatsorchester till toppform. Han bjöd på såväl på transparens som på yppigt välljud. Därvid täckte han aldrig sångarna och hade alltid ett öga på scenen. Denna nivå höll han under alla föreställningar!
Dirigent och orkester på mycket hög nivå, genomgående bra solister som delvis är magnifika.

Patrik Ringborg på pulten framför Staatsorchester Kassel sörjer för en festspelsliknande Wagnerklang, för en stor, transparent färgmagi som skämmer bort sångarna.

...och Patrik Ringborg, för övrigt Generalmusikdirektor vid Staatstheater Kassel sedan fem år, och Staatsorchester Kassel, som kom upp på scenen för slutapplåden, firades till och med med (förtjänta) ovationer. Svensken Patrik Ringborg har en bred Wagner-erfarenhet och hans tolkning var ett väsentligt bidrag till det levande intryck som denna föreställning lämnade efter sig. Det musiceras mycket differentierat med snabba tempobyten, många dynamiska kontraster, och allt klingar mycket transparent, så att denna musiks mångfacetterade klangfärger på ett mycket fint sätt kommer till sin rätt.

Det allra mest fantastiska var emellertid orkestern under Patrik Ringborgs ledning. Han valde förhållandevis rörliga tempon - första akten tog strax under 100 minuter - och byggde på så sätt upp stor dramatisk spänning. Alla solopassager, såväl i träblåset som i brasset och bland stråkarna, var mycket lyckade och den beundransvärda klangblandningen mellan instrumentgrupperna var perfekt balanserad.
Också på grund av detta fick orkestern och dirigenten allra mest bifall och bravorop, när de till slutapplåden kom upp på scenen.

Även om GMD Patrik Ringborg öppnade förspelet med mycket breda tempi, så tog musiken med en orkester i högform snart fart på ett sätt som nästan drog in åhöraren i det musikaliska skeendet. Detta var möjligt genom en stor teknisk säkerhet i instrumentgrupperna: Säkra bleckblåsare och stråkar som agerade precist med varandra sörjde för en mättad och suverän klangbild där tekniska problem kändes mycket avlägsna. Ringborg lät sig dock inte lockas att ens för en takt förlora solisterna på scenen ur blickfältet. Med oerhörd finkänsla sörjde han för att de aldrig hade dynamiska svårigheter.

Kritiskt-kyligt regisserat och grandiost musicerat
Denna triumf beror säkerligen på Helen Malkowskys kyligt genomtänkta regi, men ännu mer på en musikalisk kvalitet på festspelsnivå. Ty Kassels Generalmusikdirektor Patrik Ringborg lät klangtrollkarlen Wagners alla raffinerat blandade färger lysa ur orkesterdiket... när orkestern uppenbarade sig på scen i applådtacket visste jublet inga gränser.

Efter att ha dirigerat förspelet relativt långsamt och buret med värdighet, valde Patrik Ringborg på pulten under kvällens gång mer rörliga tempi och gav verket därmed (i enklang med regin) mer karaktären av stor opera än det ”Bühnenweihfestspiel” det ju egentligen är koncipierat som. Tillsammans med Staatsorchester Kassel lyckades han skapa en fint balanserad, omväxlande tolkning av partituret. Den klangmatta han och musikerna skapade kännetecknades av en rik färgpalett, dynamiskt förträffligt utarbetade tablåer liksom god balans. På det stora hela lade dirigenten tyngdpunkten mera på lyrisk transparens och mjukhet än på dramatiska effekter, och betonade de expressionistiska färgerna speciellt starkt. Framför allt den tredje akten förde han mycket nära Debussy. Därtill kom ett mycket sångarvänligt sätt att dirigera. Och vilken fantastisk ensemble Staatstheater Kassel hade bjudit in! Än en gång stod klart att det inte kan vara tal om en kris i Wagner-sången längre.
Det mest storartade var emellertid orkestern under Patrik Ringborgs ledning. Han valide fårhållandevis rörliga tempi – första akten tog drygt 100 minuter – och byggde därigenom upp en fin dramatisk spänning. Alla solopassager, likaväl i träblåset som i brasset och stråkarna, var mucket lyckade och den beundransvärda blandklangen mellan de olika orkestergrupperna var perfekt balanserad.
... En fenomenalt spelande orkester, som under GMD Patrik Ringborg tydligt påminde om Debussys subtila och schatterade klangmagi, en rörande, ytterst välklingande kör och ett mycket melankoliskt slut...
Säkerligen också därför fick orkestern och dirigenten, när de i slutapplåden kom upp på scenen, mest bifall och bravos.

Frågorna kring meningen med denna inscenering kan man tämligen snabbt glömma om man hänger sig åt Wagners medryckande musik. Denna låter Generalmusikdirektor Patrik Ringborg på dirigentpulten strömma och glöda i varma färger. Och han lyckas genom en klokt disponerad musikalisk dramaturgi även i denna musiks mycket breda tempon bygga upp en spänning som tar med lyssnare i den fascinerande återhållna klangvärld, i vilken den egna pulsen tycks slå långsammare för att ge plats åt en i motsvarande grad intensifierad upplevelse.

Alle skapar en musikaliskt lyckosam afton, där Staatsorchester Kassel gör en stor insats. Patrik Ringborg sprider en stor Wagner-magi omkring sig, som blandar sig perfekt med rösterna på scenen.

Glansfullt spelar Staatsorchester Kassel under Generalmusikdirektor Patrik Ringborgs ledning. Den transparenta, sångarvänliga, aldrig överdrivet tunga Wagner-klangen påminner ofta om att även Debussy räknades till Parsifal-beundrarnas skara.

Kassels GMD Patrik Ringborg bär den musikaliska sidan av produktionen med kunniga händer. Han föredrar en sammetslik, mjuk, men inte patetisk orkesterklang, ur vilken enstaka dynamiska utbrott effektfullt, men inte effektsökande, tillåts sticka fram. Hans ofta något långsamma tempon är därvid mycket dynamiska och ingen av de långa bågarna hotar att falla sönder. ...
Helt enastående musikteater. En produktion, som i ordets bokstavliga mening lämnar publiken medtagen.

Mer övertygande kan Wagners storhetsvansinne som en spegel för denna historia om misslyckad läkning knappast återges. Staatsorchester Kassel under Patrik Ringborg är en utmärkt företrädare för en musik som växlar mellan Tristan-harmonik och Reichsparteitag-aura. Ringborg undersöker Wagner-strömmarnas narkotiska djup, förvandlar de konstfullt skapade klangfärgerna till nästan synliga intryck och slår en fragil bro mellan öga och öra.

Skillnaden mellan det sceniska agerandet och de musikaliska världarna kunde inte vara mer fängslande, än när orkestern under Patrik Ringborg befriar Parsifal från mysticism så genomtänkt som insceneringen skulle vilja vara. Där uppstår inte bara sakralt patos i breda tempon, där utforskas Långfredagsundret inifrån in i minsta nyans. Då uppstår vårlika färgskiftningar inför åhörarens inre öga. Lika briljant är statsteaterns smakfullt harmoniska kör, och speciellt beröm förtjänar barnkören, vars osynliga röster från ovan möjliggör en helt ny klangupplevelse i gralsscenen.

Patrik Ringborg tog hand om Wagners kvaliteter på bästa sätt: Fina färgschatteringar mellan blåsare och stråkar, subtilt inkända blandklanger och harmoniska förskjutningar. Det rörliga sättet att musicera hålls endast tillbaka i stegringarna till fortissimo. Och trots all expressivitet rullar Ringborg med orkestern ut den röda mattan för sångarna.

Sympatisk Parsifal Parsifal med dynamik
... ... Det är med andra ord en genomsympatisk uppsättning. Men skönt nog finns orosmoment. Ett av dem är Ola Eliassons inträngande porträtt av Amfortas, ett negativ av Jesu lidande, utsatt för gralriddarnas våldsamma krav på nattvard. Ett andra är den lidelse som Patrik Ringborg manar fram ur Hovkapellet, med ruvande mörka klanger, uppblossande passioner - exakt formulerade. Ringborg har under sina många år som operadirigent i Tyskland lärt sig detta med välkalkylerad tajming och impulsiva attacker. Sista akten bärs upp av hans förmåga att skapa en lugn rörelse framåt. Här formuleras ett humanistiskt credo, en gemenskap som inte utesluter.

En hyllad regissör, Christof Loy, har anlitats och Sveriges internationellt mest efterfrågade dirigent Patrik Ringborg står på pulten. ... Hovkapellet glittrade, smekte och ibland mörbultade ända fram i mål under Patrik Ringborgs formidabla ledning. ... Denna gång var Parsifal inte för lång, varje minut behövdes.

Exstatiskt med mästerlig upplösning
På Kungliga Operan får musiken redan under förspelet, under Patrik Ringborgs känsliga ledning, en elastiskt böjlig och nästan fysiskt smärtsam ton. En ton som leder oss rakt in i den asketiska klostercell där Christof Loys iscensättning tar sin början. ...
Här sluter sig också scenen om det möjliga eller omöjliga kärleksparet - i ett tätt och laddat kammarspel som är suveränt genomfört av såväl Dalayman som Weinius. Tumultartat och extatiskt och ofattbart sorgligt men ändå djupt mänskligt och gripande. Och bådas röster klingar så att det känns nerför hela ryggraden. Här svarar också Ringborg och Hovkapellet för ett närapå expressionistiskt vässat och klarlagt orkesterspel.

Dirigenten Patrik Ringborg utför storverk tillsammans med orkestern. Han bjuder på en genomskinlighet i orkesterklangen med klanger som läggs kant i kant och som överlappar varandra. Här finns både sinnlighet och klangprakt, alltsammans med ett samspel med sångarna på scenen. Här finns inga rasmassor av decibel som kväver det vokala. Manskören, damkören och barnkören har inte mycket att göra, men klingar tätt och fylligt.

Värdig Wagner
Det här sättet att spela Wagner, på en gång analytiskt och känsligt, vinner musiken enormt mycket på. I stället för att vräka på med effekter och överdrivna vibraton är det de finstilta nyansskiftningarna som har varit vägledande, understruket av det precisa orkesterspelet under Patrik Ringborgs ledning. Kungliga hovkapellet hittar en impressionistisk skärpa i klangbilden som förstärker drömnivåerna i Wagners musik, utsuddningen av den linjära tiden.

Vackert så man förförs
I lördags hörde vi ett utökat Hovkapell, som spelade lysande under den mycket övertygande dirigenten Patrik Ringborg. Metodiskt och värdigt gick han i mål efter speltiden fyra timmar och 20 minuter och tog fram pauser och många nyanser av svagt som jag inte visste fanns. Desto starkare verkade höjdpunkterna men ändå utan brutala fortissimon. Flöjter av trä, delade fioler och platta tyska trumpeter bidrog till denna transparenta klang, och när stråkarna använde hans specialimporterade träsordiner lät de översinnliga som från en annan värld.

Patrik Ringborg arbetar med en följsamhet av närmast psykologiskt slag, där p-na i orkestern stundtals blir rätt många kring hörbarhetens gränsområden. Allt för att sångarna ska höras. Det understryker också den psykologiska realism som genomsyrar uppsättningen.

Den musikaliska sidan var mer entydig. Den svenske dirigenten Patrik Ringborg och Hovkapellet bär upp en alldeles underbar Parsifal-tolkning, som i de kontemplativa avsnitten, till exempel i första aktens förspel (som - passande till regin - nästan blir en aning patetiskt). Solistiska insatser hörs genomgående förträffligt och transparent i den ärevördiga Kungliga Operans goda akustik, och cellisterna liksom stråkarna i allmänhet dokumenterar orkesterns beaktliga erfarenhet i Wagner-facket. Stor säkerhet även bland bleckblåsarna. Före tredje akten fick Ringborg spontana applåder vid sin entré.

Dirigenten Patrik Ringborgs tämligen rörliga interpretation av Parsifal accentuerade ytterligare de mänskliga aspekterna av dramat. Istället för den ibland blytunga ädelhet som har varit så vanlig speciellt i just denna av Wagners operor, så är Ringborgs Parsifal huvudsakligen mänsklig. Vilket inte betyder att den saknade ädelhet, men den överskuggade aldrig humaniteten, och den försökte inte avbilda sig själv som sakral eller helig på något sätt. Orkesterns klang var fullödig och tämligen tät, för att ibland bli transparent, med mycket välspelande oboer och brasssektion.
Kungliga Operans nya produktion av Parsifal a verkligen en succé. Christof Loys attraktiva och tänkvärda produktion, en huvudsakligen svensk sångarbesättning i världsklass och en superbt spelande orkester förenas för att skapa en verkligt minnesvärd upplevelse och en Parsifal som man svårligen kan göra bättre.

Man kan inte förneka … med vilket kunnande Patrik Ringborg dirigerar Wagners långa bågar, utan att någonsin låta musiken verka tung.

Even if you disputed the logic, disliked his distancing devices or rejected his interpretation - one in which a yokel-like Parsifal never really fitted - you could not deny the theatrical quality of his stagecraft, the resourcefulness of the set and costume designs Dirk Becker) or the skill with which Patrik Ringborg conducted Wagner's long spans, never letting the music sound ponderous.

Resultatet av dirigenten Patrik Ringborgs händer hörde man första gången 2010 i Nyslotts Operafestival då han dirigerade Kungliga operan och deras modiga uppsättning av Elektra. Den här kvällen bjöd Ringborg på en verkligt fin operaupplevelse i Wagners Parsifal. Ringborg befriade verket från tidens träldom och lät musikens bågar andas. Och när dramat behövde pauser var Ringborg inte rädd för tystnadens kraft, utan väntade på att musiken skulle återvända naturligt. I den första akten kunde man ta på stämningen innan Ringborg lät Titurel sjunga "Mein Sohn Amfortas,..". Fantastiska ögonblick.

Patrik Ringborg, vars Wagner-dirigerande jag berömde för bara ett par månader sen när jag recenserade Rhenguldet i Dalhalla, har gått tillbaka till de historiska källorna och mer eller mindre valt samma tempon som Hermann Levi höll vid urpremiären, och Hovkapellet spelade mycket övertygande. Wagners operor har en lång tradition i huset vid Gustaf Adolfs Torg. ... Detta var den tredje föreställningen och allt verkade ha satt sig. Denna nya Parsifal är en succé på alla sätt.

Intimt kammarspel

Med fin känsla för den rätta balansen mellan expansiva spänningsbågar och expressivt vassa höjdpunkter: Patrik Ringborg på pulten framför Kungliga Hovkapellet.

Man måste säga att Göteborgs symfoniker gång på gång lyckas överraska med mycket spännande konsertprogram.
För inte kan man säga att konstellationen Sandström, Debussy och Wagner är alldeles sjäälvklar, men som lyssnarupplevelse fanns det en lång rad intressanta kopplingar man kunde göra i veckans program. Passager exempelvis ur Sven-David Sandströms musik till baletten Den elfte gryningen som nära nog konkurrerade med Debussys La Damoiselle Élue i impessionistisk skirhet. Sandström binder naturligtvis ihop sina målande och stämningsskapande avsnitt med helt andra och mycket mer handfasta grepp, men ändå. Funderade i förväg hur en musik som är så utpräglat visuellt tänkt skulle klara sig som konsertprodukt. Men det visade sig inte vara några problem. Det var upp till lyssnaren att tänka i termer av dans och rörelse eller kanske, som programkommentaren angav, i naturscenerier. Möjligen var det de vackra damkörsstämmorna som i det enskilda fallet blev avgörande. Nästa fundering kunde man ha kring tidig Debussy och fullmogen Wagner. Som vatten och olja skulle man kunna tro, men inte riktigt. Här var det måhända Katarina Dalaymans mäktiga stämma som uppdagade beröringspunkter som jag aldrig tänkt på tidigare. Konserten var under alla förhållanden kolossalt vacker, den var mäktig och den var fenomenalt väl genomförd på alla händer.
Patrik Ringborg är inte bara var en utomordentlig dirigent, han har också vana från den sceniska världen, vilket förstås i detta fall var en oerhörd tillgång. Damkören gjorde en strålande insats, orkestern var sin vana trogen överdådig, inte minst denna kväll brasset. Lägg därtill ett utomordentligt cellosolo, ett Wagnerianskt utropstecken på trumpet och en fenomenal insats från piccolaflöjt. Men kvällen var framförallt en triumf für vacker sång. Astrid Robillard hade kanske inte riktigt så mycket att beställa, men hon hade en mycket vacker, tät och fyllig stämma. Och därtill alltså Katarina Dalayman! En Brünnhilde i världsklass.

... att gudaklanen efter att ha betalat skulden kommer till publiken i salongen - det har till och med kommunalpolitiska dimensioner...
Så förhåller det sig i detta Rhenguld i princip också med musiken. Den klass som även Philharmonisches Orchester Freiburg uppenbarar under sin nya chefdirigent Patrik Ringborg förvisar dess kritiker till Absurdistan. Från det första ögonblicket med det arkaiska låga esset "i Rhens djup" fram till Dess-durfinalens patos gör filharmonikerna partituret till sitt eget, belyser kontrapunktiken i dess djupaste vinklar och förbluffar gång på gång med solistiska och koriska praktprestationer (horn, violiner, bleckblåsare och, och, och). Redan efter denna kväll skulle man önska sig ett längre samarbete med den nya chefen, ty dess språk är harmoni. Ringborg är en erfaren, omsorgsfull Wagner-dirigent, som också bjuder på överraskningar, framförallt när det gäller tempona. Och han vet hur man leder sångarna. Balansen mellan dike och scen är excellent, och trots detta låter orkestern inte övertäckt, inte heller tvingas sångarna att permanent forcera.
Speciellt viktigt då Theater Freiburg inte bjuder på glamourösa gästengagemang, utan på ett vackert exempel på ensemblekultur. ... Stort, långt bifall. På dessa grundmurar kan man förtröstansfullt fortsätta bygga Freiburgs nya musikteater.
(Badische Zeitung, 09.10.2006)

Att Barbara Mundels första produktion blev så övertygande på alla sätt, var också dirigenten Patrik Ringborgs förtjänst. Denne var kapellmästare i Freiburg på 90-talet och han återvände nu till sin tidigare arbetsplats. I Freiburg är tjänsten som Generalmusikdirektor ... fortfarande vakant, och Ringborg hade verkligen inte kunnat lämna en mer eftertrycklig rekommendation än detta Rhenguld. Den klangsensibilitet musikerna visade i ackompanjemanget av sångarna och den uttrycksförmåga de i övrigt bidrog med var värd högsta respekt.

Först den goda nyheten: Freiburgs operaorkester under sin interimschef Patrik Ringborg fick en att spetsa öronen och erbjöd det mesta, från känsligaste instrumentalmelismer till nästan brutalt mullrande och brusande. Ringborg, som också medverkar i den nya kritiska Wagner-utgåvan, frilade ett ytterst mångfaldigt spektrum av effekter och affekter, från klangkänsligt uthållna brassfigurer till impulsivt laddade tutti-ställen – aldrig på bekostnad av den dramatiska helhetsbågen, som för övrigt slöts efter mindre än två och en halv timmar. Till denna fräscha, oförbrukade wagnerklang bidrog några enastående sångarprestationer...

Så spelar alltså intendanten Barbara Mundel Rhenguldet som sin första säsongspremiär – utan tillägget ”Fortsättning följer". Skulle man vilja det? När der gäller der musikaliska: Absolut. Men chefdirigenten Patrik Ringborg är i nuläget bara engagerad för övergångstiden tills man skrivit kontrakt med nästa Generalmusikdirektor. … Mycket talar för den svenske dirigenten, som för övrigt började sin karriär i Freiburg: Tydligtvis stämmer kemin med intendanten och orkestern. Ringborg känner huset, förfogar över en stor repertoar och – kan dirigera. ... Och i Rhenguldet märker man den Wagner-erfarenhet som GöteborgsOperans ständige gästdirigent har. Ringborg klarlägger partiturets detaljer med stor vidsynthet, några tempoval får en att lyssna extra noga och han vet, hur han kompensera de klangliga nackdelar som beror på orkesterns mindre besättning och får den filharmoniska orkestern att spränga det möjligas gränser. Därtill kommer en excellent balans...

När såg man någonsin en hel Wagner-orkester ta applåd på scenen efter en premiär? I detta fall var det befogat av flera skäl - det första ett tack för förmågan att hålla musiken på en sångarvänlig slank linje och måla den med iriserande färger, därmed blottläggande de förhållanden musiken är rik på. Därnäst som demonstration för husets laganda, med vilken Barbara Mundel drar i fält med mot det kommunala motståndet. Och sist men inte minst som erkännande för den unge, uppenbart kompetente svenske kapellmästaren Patrik Ringborg med en lång erfarenhet från Freiburg som han nu kan dra nytta av som interimistisk chefdirigent. ... 130 dirigenter har sökt tjänsten - Ringborg är inte en av dem. Men det är uppenbart att Philharmonisches Orchester Freiburg tycker om honom. Man borde tänka efter.

Avmystifiering är också stickrepliken für Patrik Ringborgs musikaliska interpretation på pulten för Philharmonisches Orchester Freiburg. Han sparar på rökelsen och satsar istället på en opatetisk, sockerfri men stringent Wagner. Valhallamotivet till exempel verkar nästan dansant och lågmäld, visar en underbar blåsarkultur...

P Plötsligt är det becksvart, till och med orkesterdikets notbelysning är släckt. Det enda som syns är de gröna lamporna vid utgångarna. … Sorlet dämpas, spänningen växer. Då klingar liksom ur fjärran kontrabasarna låga ess ur orkesterdiket. Hornens kör sätter in i piano, sedan breder cellogruppen ut Ess-durackordet in i oändligheten. Under det succesiva crescendot i orkestern försvinner långsamt dunklet.
… Freiburgs filharmonikers tolkning hittar redan från början den riktiga balansen (besökt föreställning: 20:e oktober). Patrik Ringborg, som för en säsong kommit tillbaka till Freiburgs teater, låter en färgrik klang uppstå, där orkestern gång på gång dyker ned i pianissimo. Det är ingen Wagner med kofot, utan genomgående ett mjukt schatterat, differentierat musicerande.

... En början även i det tillfälligt kolmörka orkesterdiket. På pulten för Philharmonisches Orchester Freiburg, säker till och med i de känsligaste passagerna, står Patrik Ringborg, på 90-talet Förste kapellmästare i huset, senare i Essen och, tills en ny Generalmusikdirektor har utsetts, interimschef. De som helst skulle vilja behålla honom genast fick nya argument genom premiären i Freiburg. Han presenterade en underdrifternas Wagner: Rhenguldet som konversationsstycke, en i all diskretion ytterst närvarande fördelning av orkesterstämmorna med minutiöst utstyrda överledningar...

Freiburg har alltid varit en språngbräda för unga konstnärer. Det gäller också för den svenske dirigenten Patrik Ringborg. Efter att Karen Kamensek hade lämnat Freiburg tidigare än planerat, valdes Ringborg till chefdirigent för en säsong – nu är han Generalmusikdirektor in Kassel. Trots detta har han efterlämnat sina spår. Redan Rhenguldet fick en att lyssna extra noga på pianokulturen i denna orkester, som endast har 65 musiker.

Wie war denn das Zusammenspiel zwischen Sängerinnen und Sängern und dem Orchester?
Schaeffer: Das war ganz ausgezeichnet. Der Chor und das Staatsorchester wurden zusammen mit den Sängern sehr gefeiert für eine sehr lebendige Umsetzung der Musik, es gab ein hohes Maß an Differenzierung in der musikalischen Leitung von Patrik Ringborg, dynamische Kontraste, wunderbare irisierende Klangfarben, alles sehr durchhörbar, das Orchester nie zu laut, sondern stets auch den Sängern auf der Bühne Raum gebend für Entfaltung.

Auf hohem Niveau bewegten sich auch die musikalischen Leistungen. Gespielt wurde eine Mischfassung. Die Ouvertüre und das anschließende Bacchanal entstammten der Pariser Fassung, während der Rest in der Dresdener Fassung ertönte. Patrik Ringborg steht wohl eine große Karriere bevor. An diesem Abend vermochte er zusammen mit dem äußerst diszipliniert und versiert aufspielenden Staatsorchester Kassel das Publikum in einen gleichsam magischen Klangrausch zu versetzen. Bereits das Vorspiel und das Bacchanal präsentierte er mit viel Feuer und atemberaubendem Elan. Auch im Folgenden ließ er es nie an Spannung und Intensität mangeln. Bei aller glühenden Leidenschaftlichkeit des Klangbildes kamen aber Transparenz und feinfühlige Detailarbeit nicht zu kurz. Beherzt zauberten Dirigent und Musiker große musikalische Bögen und eine Vielzahl an Coleurs, was ihre Leistungen ungemein vielschichtig und differenziert erscheinen ließ.

GMD Patrik Ringborg lässt sich von der Regie nicht beirren und dirigiert leidenschaftlich, schwelgerisch, lässt große Bögen entstehen und beleuchtet Details der Partitur, ohne sich darin zu verlieren. Schon mit der Ouvertüre löst er einen musikalischen Sog aus, der fasziniert und dem man sich gern hingibt.

GMD Patrik Ringborg und das Staatsorchester Kassel bürgen für Wagner-Kompetenz - ein transparenter Klangrausch sind Ouvertüre und Bacchanal.

Patrik Ringborg führt das Staatsorchester mit einem differenzierten Klang, der nie zu massig wird.

Patrik Ringborg setzt der Kühle der Insznierung lodernde Orchesterströme entgegen und hat die Chormassen perfekt im Griff.

Jag tycker att det är jättekul att GöteborgsOperan har satsat på en ung svensk dirigent för en sådan här prestigeuppgift, och det är ännu roligare att Patrik Ringborg gör så fantastiskt bra ifrån sig. Det är kammarmusikaliskt, det är intelligent, det är sensuellt, och det är väldigt välspelat och välsjunget. ...
Vi får väl se vad Stockholmsoperan kommer upp med nästa år när de gör Tristan. Nu har i alla fall GöteborgsOperan lagt den musikaliska ribban mycket högt.

... ... Men ändå blir det en högst sensuell föreställning som lyfter fram den intima berusningen i Wagners musik. Det beror inte minst på det eminenta orkesterspelet under Patrik Ringborgs ledning. Vilken enastående skärpa och transparens Ringborg har i sin tolkning! Vilken melodisk värme och klanglig kontrastverkan! Ledorden tycks vara lyrisk intensitet, något som också gäller själva sångstilen. ... Det som gestaltas är en Wagner tolkad utifrån den tyska Lieder-traditionen som om Schubert och Schumann vore medkompositörer. Det blir ett enastående resultat, även om jag kan tänka mig att en och annan Wagner-fantast blir konfunderad. Här finns ju så lite av utlevelse och monumentalkänsla. Här ligger spänningarna gömda under ytan.

Patrik Ringborg leder GöteborgsOperans välljudande orkester, kontrollerat och exakt uppmätt, för att när det är befogat låta fraserna blir pisksnärtar. Det är Wagner för vår tid (här första gången med den nya textkritiska partiturutgåvan från Richard-Wagner-Gesamtausgabe) - och det är fullt tänkbart att man i Göteborg har landets just nu bästa operaorkester. Tristan och Isolde i Göteborg är inte minst därför en föreställning som musikaliskt går direkt in.

... orkestern står för dramatiken ... som blir intensiv och linjeskarp, inte minst tack vare Patrik Ringborgs absolut säkra hand med partituret, och den aldrig sviktande detaljskärpan i orkestern. ... Orkesterspelets obrutna intensitet ger relief åt denna alls icke ointressanta Tristantolkning.

An der Göteborger Oper wird bewegend und imponierend konsequent gespielt, und es gibt vieles, dem man Beifall zollt. Gleichzeitig gibt es bei beinahe jeder Gelegenheit etwas zum Diskutieren.
På GöteborgsOperan är det starkt, imponerande konsekvent och massor att applådera. Samtidigt finns det vid nästan varje tillfälle något att diskutera.
Patrik Ringborg är den unge dirigent som leder orkestern i en mycket innerlig tolkning av Wagners musik, stundtal är det ofattbart härligt att han vågar vara så noga med pauseringarna och det kammarmusikaliska.

... istället är det orkestern som svarar för den stora behållningen. GöteborgsOperan har satsat friskt när de låter alla i denna uppsättning debutera i sina roller. Det gör dirigenten Patrik Ringborg med besked - en sådan kammarmusikalisk genomlysning av partituret hör man sällan. Hans musicerande innehåller också stor dynamik med ett kraftfullt orkesterspel. Det är stor precision in i minsta detalj, framförallt i träblåset.

Das Orchestervorspiel ist von dem Orchester der Göteborger Oper unter der Orkesterförspelet är snyggt utmejslat av Göteborgsoperans orkester under ledning av Patrik Ringborg.

Redan i förspelets inledning, med det berömda ackord som kan anses för att vara en av de första spikarna i tonalitetens likkista, anges den febriga atmosfär som präglar hela verket och den verkliga avspänningen infinner sig inte förrän i finalsatsens sista takter. Vad som händer däremellan kan bara sammanfattas som ett mirakel där ord och ton, sångare och orkester vävs samman till en absolut fulländad helhet. ...
En storslagen aktör denna afton var emellertid operans orkester som nådde allt högre höjder under Patrik Ringborgs ledning. Här svarade dirigenten för en klangligt och i fråga om tempo ytterst balanserad tolkning fylld av nerv, just så som det skall vara i Tristan och Isolde.

Patrik Ringborg får fram ett moget musicerande. Orkestern har en samlad och mustig klang och soloinsatserna är välkontrollerade. Här finns symfonisk bredd och dramatisk konsekvens. Betoningen ligger på "musik" i ordet "musikdrama". Av sångarna krävs stark volym, riktiga gammaldags Wagnerstämmor. ... Göteborg har satsat på volym, uthållighet och musikalisk trovärdighet.

Tristanmusikens trollbindande effekt på åhörarna förmedlades ytterst förtjänstfullt av dirigenten Patrik Ringborg och GöteborgsOperans orkester.

... ett intill det gränslösa och emellanåt nästan hallucinatoriska stegrat ton- och känsloflöde. På GöteborgsOperan blir omständigheten ovanligt påtaglig med Patrik Ringborgs och orkesterns detaljskarpa, kontrastrika och klangsmättade återgivning av partituret och den ofta närmast lyriskt anlagda penetrationen av vokalstämmorna...

Lite kan ödelegge komponistens dramatiske fire og en halv times musikk til det dramaet som skal utfolde seg på scenen. Og den blir praktfullt ivaretatt av operaens orkester som i dirigenten Patrik Ringborg har fått mannen som i förste rekke redder denne oppsetningen...

Dirigent: Patrik Ringborg, mycket ung, för publiken genom de fem timmarnas sång och musik. Alla detaljer blir noggrannt genomgångna. Orkestern klingar som en enda röst. Pianon och forten varieras skickligt.

GöteborgsOperans orkester under Ringborg bär hela denna uppsättning med välkänd auktoritet.

Orkestern svarar som vanligt för en helgjuten insats, denna gång under ledning av Patrik Ringborg.

... Men det uppvägs av den musikaliska flodvåg som fullkomligt sköljde sitt känsloflöde ut ur orkesterdikets formidabla klangkälla. Med kraft och känslighet styrde dirigenten Patrik Ringborg GöteborgsOperans orkester till en triumf av rang. Ofta klingar orkestern fantastiskt men denna upplevelse var nära nog överjordisk.

Dirigenten Patrik Ringborg fortjener ros for at fastholde en klar og tilbageholdende musiceren, som giver solisterna rum til at nuancere og frasere smukt uden risiko for at blive overdøvet.

Musiken föds på nytt i Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Valkyrian. Och skall någon lyftas fram före någon annan så är det dirigenten Patrik Ringborg. Det är en enastående nyansrikedom han får fram i orkesterspelet.
... I stället ligger allt fokus på musiken, på känsloskiftningarna i varje ögonblick, något som i sin tur öppnar för oväntade ingångar i det dramatiska. Eller snarare: i det kammarspel som gömmer sig innanför allt det överdådiga och mytologiskt invecklade. En helt annan Wagner tonar fram, betydligt närmare Strindberg och Ibsen än man i förstone skulle kunna tro. En skildrare av den borgerliga familjens orospunkter och sprickbildningar, som berättar om individens komplexa förhållande till samhället: Tillhöra eller inte tillhöra, bygga upp eller söndra?
Placeringen av orkestern på scenen i stället för i orkesterdiket är också något av ett lyckokast. Plötsligt hamnar kommunikationen mellan sångarna och de enskilda instrumentinsatserna i fokus och ledmotivskonstruktionen blir på ett helt annat vis begriplig.
Om någon skall lyftas fram som föreställningens hjälte är det dirigenten Patrik Ringborg. Precis som i fjolårets Tristan och Isolde-uppsättning lyckas han få fram en enastående rörlighet och nyansrikedom i orkesterspelet och redan kan man konstatera att Ringborg är på väg att skapa sig en egen dirigentidentitet genom denna förvånande Wagner-fräschör. Allra mest imponerar kanske det kammarmusikaliska anslaget, själva lättheten och spänstigheten, som i solopassagerna på cello, basklarinett, fagott och oboe. Så välgörande långt från det tunga och bombastiska Wagnerspelet. Så oförbehållsamt vackert.
Enkelheten och transparensen är det som allra mest utmärker denna föreställning, en genomskinlighet som absolut är till Wagners fördel. Musiken föds på nytt och lever sitt eget liv, bortom riddarrustningar och överideologiska tolkningar.

Orkestern ter sig här just som den antika dramatikens kör, ständigt parat att kommentera skeendena med ljungande ledmotiv. ... en föreställning som ingen Wagner-älskare bör avstå från. Med ... en orkester i toppform är det en njutning att lyssna. Patrik Ringborg visar än en gång att han har ett säkert handlag med Wagners tonspråk. Han är pådrivande i de nervösa partierna och ger ideliga prov på en lyhördhet som inte minst visar sig i en suverän känsla för det klangliga: aldrig överröstar orkestern sångarna. Det i sin tur beror inte minst på att hela laget håller hög klass.

Dirigenten Patrik Ringborg höll ihop det hela på ett superbt sätt, och tog fram den kammarmusikaliska sidan av partituret, vilket perfekt motsvarade det dramatiska agerandet.

Patrik Ringborg har omsorgsfullt filat på detaljerna i detta oändligt rika partitur. ... som helhet gör GöteborgsOperans orkester en lika storstilad prestation som alltid numera.

... Göteborgsoperans Valkyrian är mer ämnad att höra än att se. Orkesterspelet under Patrik Ringborg är långa stunder alldeles förträffligt, välbalanserat och – inte minst – dynamiskt varierat.

Wagners musik ... är oemotståndlig, särskilt när den framförs av en orkester som själv är hänförd, som vi dessutom kan se när den utför och njuter av sin konstnärliga uppgift. Patrik Ringborg ... och musikerna ger oss en fantastisk musikupplevelse.

En huvudroll tilldelas den utökade orkestern med fyra harpor och de speciella Wagnertuborna i högsta hugg. Den leds engagerat och insiktsfullt av Patrik Ringborg – inför öppen ridå. ... Den intima sidan – jo, det finns en sådan! – av Valkyrian får blomma ut. Tidvis blev Wagner kammarmusikalisk, men Ringborg ser också till att skapa utrymme för den heroiska resningen i orkestersatsen.

En... musikaliskt mycket imponerande återgivning av tetralogins publikt mest anslående del. ...med fältherreöverblick och osviklig detaljobservans lotsar Patrik Ringborg både sångare och orkester genom jättepartiturets intrikata skiftningar mellan våldsamma klangeruptioner och nästan kammarmusikalisk transparens.

... här slås man av hur intensivt och engagerande dramat blir när orkestern är synlig som medagerande och visualiserar musiken på samma villkor som sångarna. ... Alltså är det ett helt nytt och mycket fascinerande allkonstverk vi får följa när ledmotiven vävs samman och vandrar mellan olika instrumentgrupper, t ex ... när basklarinetten blir en levande och påtagligt medagerande i uppgörelsen mellan far och dotter. Därmed kommer också dirigenten i synligt centrum, och Patrik Ringborg verkar trivas i rollen. Han har total kontroll och vet vad han vill med sin Valkyria. Även det blir ett skådespel i sig när han lockar fram och hämtar upp nyanser, detaljer och dramatiska stegringar ur GöteborgsOperans orkester som spelar för allt vad tygen håller.

Valkyrians scenrum på GöteborgsOperan hyser ovanligt nog inte bara sångarna utan också hela orkestern - extra mäktig med 90 musiker och bl a fyra harpor i rad. Det är roligt för en gångs skull i en operaföreställning. Inte minst att följa dirigenten Patrik Ringborgs arbete. Han har närmast bokstavligen denna jätteorkester i sin hand och förutom att det låter bra ut gör hans vältaliga kroppsspråk en liten föreställning i föreställningen.

I Göteborgsoperans gestaltning flödar musiken under Patrik Ringborgs ledning oemotståndligt skönt. Det visar sig lyckat att ha denna stora orkester synlig, att kunna följa detta för Wagner så intima samspel med sångarna. ...
Med denna föreställning har Göteborgsoperan befäst sin ställning som Wagnerscen och kvällens hedersgäst, Birgit Nilsson som hyllades med stående applåder, måste ha känt sig nöjd och stolt. Nu ser vi bara fram emot resten av Ringen på Göteborgs-operan!

Det är en högklassig produktion som bjuds med förnämliga solister, en utomordentlig orkester och fantastisk musik. ... En förträfflig orkester leddes på ett föredömligt sätt av Patrik Ringborg.

Det fascinerande ved at kunne betragte både scenen og det store orkester i samme niveau, betales ganske vist med risikoen for, at sangerne momentvis kan blive overdøvet. Men dirigenten Patrik Ringborg er en formidabel musiker, og sjældent har man i Valkyrien hørt en så udsøgt selvfølgelighed og detaljerigdom, oven i købet svøbt i rund och blank klang.
Det skulle ikke mange takter til af det rasende forspil, som beskriver Siegmunds flugt, før stemningen var på kogepunktet: og der blev den!