Det räcker mycket långt. Ända in i hjärteroten. Och sällan har jag hört kören och orkestern låta så fruktansvärt bra som nu, under ledning av Patrik Ringborg. "Bultande passion" är en sliten fras. "Vulkanisk kraft" likaså. Men vilka ord skall man använda?

Mest intensivt och besjälat flödar musikdramatiken från orkesterdiket. Nyanser och detaljarbetet vårdas ömt av GöteborgsOperans orkester under ledning av dirigenten Patrik Ringborg – kvällens hjälte.

... Regins normalitet talar emot musikens eget tonfall, något som bland annat bevisas av det underbara orkesterintermezzot som inleder den tredje akten. GöteborgsOperans orkester, under Patrik Ringborgs ledning, lyckas hitta rätt kombination av impressionistiskt klangskimmer och melodisk intimitet. Färgrikedomen finns där och det lätta anslaget som skapar en sådan rörlighet i uttrycket. Så blir musiken elektrisk och pendlar fram och tillbaka mellan det hallucinatoriska och det sakligt konstaterande.

Orkesterns paradnummer - intermezzot i akt 3 - visar deras mästerliga kapacitet för såväl vilt passionerade som återhållet lugna musikaliska uttryck, allt sinsemellan välbalanserade, under dirigenten Patrik Ringborgs ledning.

GöteborgsOperans orkester visade i höstas ... vilken förstklassig operaorkester den är och gör det här igen. Patrik Ringborg, som i Tyskland utvecklats till en synnerligen driven operadirigent, håller genomgående raska tempi men har rytm och frasering under perfekt kontroll.

Patrik Ringborg förvaltar musikens kvalitet med jämn omsorg, utan försök till retoriska utbrott.

Det som griper tag är istället orkesterns fina lyster som under Patrik Ringborgs säkra ledning spelar på en rik palett av dynamik. GöteborgsOperans musiker visar än en gång att de är Sveriges jämnaste och skickligaste operaorkester för tillfället.

Men musiken, under den alltmer italienskt klingande dirigenten Patrik Ringborg, räcker långt.

I orkesterdiket entusiasmerar Patrik Ringborg sina musiker till överdåd av klanglig lyster och sensualism i företrädesvis snabba tempi, med böjlig frasering och skiftningsrik och dramatiskt välkalkylerad dynamik.

Manon klingar skönt. ... En särskild eloge bör GöteborgsOperans orkester ha som under Patrik Ringborgs ledning spelade på toppnivå, oerhört känsligt och med en fullödigt skön klang.

Det är en i många stycken tilltalande föreställning med vacker musik suveränt framförd av operans orkester, ledd av Patrik Ringborg. Det sätt varpå man framför det kända intermezzot i inledningen av akt tre går utanpå det mesta.

Inför orkesterinsatserna med dess intensiva fulltonighet under Patrik Ringborgs ledning kan man bara niga och bocka.

Med Patrik Ringborg som dirigent målas däremot ett kraftfullt och färgstarkt orkesterspel upp... med eruptiva svallvågor, patos och glöd i orkestern.

I orkesterdiket ledde Patrik Ringborg en animerad – då och då alltför mättad – tolkning av Puccin’s första populära partitur. Det berömda intermezzot till akt 3 var speciellt lyckat i sin balancerade yppighet.

Det är vanskligt att dö på scen.. Men när Manon sjunger sin "Sola, abbandonata" (Ensam, övergiven) ljuder de svaga harp- och stråkklangerna så fint och diskret ur orkesterdiket att illusionen opera blir perfekt. Det är framförallt en musikens kväll. Dirigenten Patrik Ringborg lyckas skapa ett underbart soundtrack: med passionerad lyskraft och i bästa balans med sångarna. Grova penseldrag, som (vilket ofta händer) kan göra Puccini kitschig, utelämnas i Ringborgs nyansrika musicerande.

Glödande passionerat På dirigentpulten står i premiären Kassels Generalmusikdirektor Patrik Ringborg, som ger passionerade, glödande impulser till en Staatsorchester i högform och i musiken återspeglar det virtuosa känslospelet på scenen både tätt och intensivt.

Alla sångare ned till minsta biroll gestaltar sina uppgifter engagerat och Kassels Generalmusikdirektor Patrik Ringborg leder dem och orkestern suveränt genom det mycket känslosamma partituret.

Och så närmar sig Patrik Ringborg Puccinis partitur: han dissekerar det omsorgsfullt och undviker all slags "sentimentalitet". Staatsorchester Kassel ... imponerar med väl balanserat samspel - som alltid är i harmoni med det som händer på scenen.

Orkestern under ledning av Generalmusikdirektor Patrik Ringborg får musikens stormande flod att klinga mästerligt. Med glödande hängivenhet återges de ungdomligt häftiga klangerna liksom de passionerade melodierna. Det är ingen uppseendeväckande inscenering, men den inger beundran på grund av en felfri Staatsorchester och de sångarprestationer som stegrar sig under kvällens lopp... Stormande applåder för sångarna och orkestern.

... Inte bara att Patrik Ringborg låter orkestern musicera på ett glödande sätt: Intensivt tar han också fram finheterna i klangfärg och instrumentation.

Patrik Ringborg ledde orkestern till en fin prestation, där Puccinis partitur fick glöda och blixtra.

... Puccinis Manon Lescaut i själarnas dystra rum, som färglades fint och musikaliskt.

Patrik Ringborg bygger aldrig oövervinnerliga hinder för sångarna, men låter Staatsorchester Kassel blxtra till i sin fulla glans i intermezzot. … För denna Manon Lescaut lönar det sig på alla sätt att resa till Kassel. Den här gången stämmer helt enkelt allting.

... Därtill en alltid suverän, ytterst exakt agerande dirigent, den unge svensken Patrik Ringborg, den kalkylerade extasens mästare. Patrik Ringborg dirigerar bravoröst Det största beröm förtjänar den man, som inte bara behärskar det intrikata partituret med dess överraskande synkoper, takt- och tempoväxlingar och låter den kromatiska glansen stråla, utan frossar även i väldoserad skönhet: Patrik Ringborg dirigerade ett Staatskapelle Weimar i bästa form och stod - när han alert och sångarvänligt koordinerade de musikaliska händelserna även på scen - som garant för en närmast perfekt, djupt rörande föreställning.

Patrik Ringborg bjuder som dirigent för det firade Staatskapelle Weimar på sötma och glöd, han låter musikerna smaka av den lyriska skönheten i partituret och ger eftertryck åt det bryska, brass och slagverk får dåna, dock är det aldrig starkt för ljudstyrkans egen skull, klokt disponerad eldar den på dramatiken; vid ett fåtal tillfällen har sångarna under ett par takter svårigheter att komma igenom orkestern. När Scarpia hyllas som en gud av kören - en blek spökliknande församling av anemiska och viljelösa efterföljare till den bigotte sakristanen (stark i denna biroll: Renatus Mészár) - då ryter orkestern till; när Tosca och Cavaradossi drömmer om en gemensam framtid före avrättningen, låter det som om flöjten fnittrar en spotsk kommentar.

Och slutligen är det gästdirigenten Patrik Ringborg, ny Generalmusikdirektor vid Staatstheater Kassel, som leder Staatskapelle Weimar i ett opulent klangpanorama, mångbottnat ömt i de lyriska passagerna och med full kraft i de dramatiska scenerna. Tosca i Weimar är en lyckostund för operan.

Staatskapelle Weimar, DNT:s operakör, Weimars filharmoniska kör och Friedrich Schiller-gymnasiets barnkör liksom de utmärkta solisterna under ledning av Patrik Ringborg visar sig från sin bästa sida. ... Sällan kunde opera upplevas i så ren form och sällan hördes så enhälligt jubel som i lördags.

Tosca i Weimar samlar mycket av det som betecknar ett lyckat musikteateruppförande: Staatskapelle Weimar under Patrik Ringborg och sångsolisterna speciellt i de tre huvudrollerna står för en genomgående övertygande prestation.

… eftersom Staatskapelle Weimar (mycket detaljerat ledda av Kassels GMD Patrik Ringborg), som under första akten hade försökt vidimera regikonceptet genom tydlig återhållsamhet, nu skred till verket med påtagligt verismo-patos och till fullo avnjöt melodiernas sötma.

En fantastisk operakväll på statsteatern har gått till ända: Musikaliskt på alla vis övertygande och i en kraftfull iscensättning presenterades Puccinis Turandot. … Aldrig är Puccinis musik kraftfullare, aldrig färgrikare, men inte heller modernare än i hans sista opera. Ett stordåd, hur generalmusikdirektor Patrik Ringborg och Staatsorchester Kassel får denna musik att glöda och gång på gång skapar överväldigande ögonblick.

Luciano Berios nya version av Turandot-slutet (uruppfört 2002), har ännu inte blivit allmänt accepterad. På Staatstheater Kassel kan man höra dess unika charm så subtilt och transparent att även skeptiker i detta ämne borde kunna ändra åsikt. För det första beror det på Patrik Ringborgs sätt att dirigera, när han låter en 1900-talets Giacomo Puccini återklinga, alltid öppen för nya infall, dissonant, genomträngande, av bruten storslagenhet. För det andra beror det på Markus Dietz iscensättning, för vilken allt som tidigare sagts också gäller och som inte, eller ytterst sällan, är påträngande och å sin sida erbjuder en tolkning fri från folklore och sötma.
Så är det inget drastiskt snitt längre i övergången till Berio, som omsorgsfullt har bevarat de passager som den döende komponisten skrev 1924. Han sockrade emellertid inte eller satte in redan använt material, utan orkestrerade sparsamt och fyllde hålen med klar ny musik. Resultatet får den vanliga versionen att verka smetig.

Turandot-partiturets utsökta fjärran östern-klang målade orkestern under Ringborgs passionerade ledning upp med en rikedom på nyanser.

När inte scenografin kan illustrera handlingen, måste musiken fylla dess plats i gestaltningen. Patrik Ringborg tar tillfället i akt och berättar denna historia om kärlek och hat, om makt och ansvar gentemot samhället enbart med musikaliska medel. Där blir Kejsarens av Kina intåg till en dramatisk mellanfinal, den gamle mannens förtvivlan över att inte äntligen kunna göra sig av med alla problem, är påtaglig. … Musikaliskt är kvällen å andra sidan en milstolpe för Staatstheater Kassel. Även den valda finalversionen av Luciano Berio understryker budskapet genom det lyckade försöket att förklara Turandots förvandling genom Calafs kyss på ett musikaliskt sätt.

Patrik Ringborg vet däremot hur man sätter Puccinis mäktiga tonspråk i brand och kontrollerar det. Han eldar på maskineriet till extas. Han låter orkesterns färger stråla, bleckblåsarna dundra, slagverket pulsera, de obevekliga basgrunderade gongslagen falla metriskt som en bila. Han är en avgrundernas och de omärkliga övergångarnas mästare. Han är den fullkomlige uttolkaren av sann kärlek. Därför älskar Kasselborna honom och kommer kommer att sakna honom.