... varför man kan tillskriva solister, kör och orkester en kvalitativt samlad prestation på högsta nivå, en sådan som som man sällan får uppleva. ... Vid körmarschen i förbannelsen hade tuttiklangen till och med något spöklikt, något som lät oss ana den vackraste och mest själfulla ryska romantiken.
Och över alla klangvatten liksom svävade dirigenten Patrik Ringborg, i vars händer GöteborgsOperan på senare tid lagt samtliga Wagner-föreställningar. Vad den svenske dirigenten och det föredömligt disponerade Staatskapelle Weimar inklusive den elva man starka scenorkestern presterade (vid dynamikens gräns) kräver hundratals bravi. ...
En gäst var det på lördagen som glänste över alla vid premiären inte bara på grund av sin ansenliga längd: den svenske dirigenten Patrik Ringborg. Han och Staatskapelle Weimar skördade beröm från alla håll: "Det bästa kom från diket!"

Man måste även gestalta verkets drastiska erotik. Så under dessa tre och en kvarts timmar "älskas" det mycket i orkesterdiket och på scen. ... Sångarlaget kan förlita sig på sina högt motiverade orkesterkollegor under Patrik Ringborg. Oerhört flexibelt skapar Staatskapelle Weimar en dynamisk spännvidd från brutalaste tutti ända till mycket lugna kammarmusikaliska passager.

De upphetsande, spänningsladdade bilderna verkar ännu starkare genom de extrema musikaliska kontrasterna från dirigenten Patrik Ringborg och Staatskapelle Weimar. Ursinnigt brass hörs omväxlande med delikata, nästan ohörbara passager i stråkarna. Farsen, den till det absurda stegrade tragedin, blir underbart tydlig.

Det är en vild, våldsam, öm, ömsint, ond och ondskefull musik, ett stort collage, som inte separerar det upphöjda från det låga. Som abrupt växlar mellan den lyriskt-melodiösa arian om längtan efter kärlek till det rytmiska stötandet i våldtäkt eller kärleksakt. Det är en musik som tar bladet från munnen, i högsta grad filmisk, som förbehållslöst visar lyssnaren, vart det bär hän och vad som gömmer sig bakom maskerna. En musik, som kräver högsta vakenhet och precision, där operakören, den filharmoniska kören, husets sångare, medlemmarna i operastudion och Staatskapelle Weimar kunde upplevas i högform på lördagen. I varje moment av den tre och en halv timmar långa, med begeistring mottagna föreställningen bygger och behärskar svensken Patrik Ringborg som musikalisk ledare detta kosmos som växlar mellan välljud och kakafoni.

Till slut blir den en euforisk applåd för en grandios besättning. ... Det jublas framförallt åt Staatskapelle Weimar och dirigenten Patrik Ringborg, som utvecklar en enorm klangprakt, gestaltar varje musikalisk detalj med kärlek och inte har några skrupler när det gäller tonmåleri i de orgiastiska scenerna. I korthet: ett måste för Sjostakovitj-fans.

I lördags gick ridån upp för Weimar-premiären - en genial instudering av Sjostakovitjs mästerverk. ... Patrik Ringborg fascinerar som dirigent liksom Staatskapelle Weimar som arbetar med oerhörd schwung. ... Musiken - och även regin - tar del i det öde som drabbat dem som förvisats till Sibirien. ... Intensivt, imponerande, oförglömligt.

Staatskapelle Weimar under Patrik Ringborgs ledning överträffar sig självt! Ringborg lyckas med konststycket att låta det grandiosa, det groteska och det gigantiska glöda. Trots detta täcker han aldrig över sina fantastiska sångare, vilkas textning är förebildlig.

Mordisk kärlek som operathriller
Regissören och dirigenten Patrik Ringborg tycks ha vuxit samman till en enda magisk gestalt. Orkestern celebrerar alla fin- och grovheter i partituret minutiöst. … Ett jubel som inte ville ända för en mycket stor operakväll.

Under huden
Inte många operor härskar ett så tätt förhållande mellan handlingen och musiken som i denna. Sjostakovitj är en genial instrumentatör, och lika genialt finner och uppfinner han. Han hämtar idéer ur ett överfyllt ymnighetshorn, blandar folkmusik och kyrkomusik, flikar in brutala element som brassbandets scenmusik, men kan förvisso också teckna med mjuk penna och för detta väljer han speciellt ut träblåsarna. Denna yppiga, ieser üppige, glansfulla, frätande klangström etsar sig fast och gör figurerna plastiska. En stor uppgift för en orkester och dess dirigent. Kassels publik har en fin känsla för statsorkesterns utsökta prestation och hälsade efter pausen Patrik Ringborg med ovanliga bravorop. Jublet för musikchefen på slutet var ännu större och det var bara passande att orkestern kom upp på scen.

Man längtar tillbaka till Weimar… Även där sörjde Patrik Ringborg för musikens lystna, ja vulgärt expressiva underbyggnad. Nu eldade han på Staatsorchester Kassel till orgiastiska topprestationer genom ett partitur som nästan brister av idéer, drev det onda, trieb das böse, bittra brasset till ohejdad föraktfull ljudstyrka, stråkarna till lyriskt kärleksrus. Kör och orkester och de glänsande gästsångarna med Kelly Cae Hogan i titelrollen firades på slutet med frenetiskt jubel.

Det bleckblåsarstarka partituret är hos dirigenten Patrik Ringborg i bästa händer. Han låter känslostormarna härja som sig bör, men behåller därvid också hela tiden känslan för ordning och måttfullhet, varvid den precist agerande orkestern koncentrerat följer honom. … Långa applåder efter det skakande slutet.

Känslofullt och med stor kraft spelar statsorkestern operan under Patrik Ringborgs ledning.

Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk på Kassels Staatstheater – tidlös, filmisk, lysande.
Inte bara Kelly Cae Hogan brilljerade med sin minnesvärda sopran denna afton. … Orkestern, brassbandet och kören presenterade sig på högsta nivå.

… Med rätta firades … den med ett brassband förstärkta orkestern som, liksom det brukas i Bayreuth, fick bada i applåder på scen – tillsammans med dirigenten Patrik Ringborg, som hängivet inte bara hade ägnat sig åt klangorgier, utan också åt de lika viktiga kammarmusikaliska solistiska detaljerna.

Generalmusikdirektor Patrik Ringborg utforskar med Staatsorchester Kassel den extrema dynamiken och den dubbelbottnade musiken. Elakt är det, när en smörig vals beledsagar monstret Boris.

Extrem verkar också de musikaliska medel, som Sjostakovitj använder sig av. Våldsamt larmande är denna musik inte bara i de vilde 124 takter som illustrerar kärleksakten mellan Katerina och Sergej ända tills han slaknar med tjutande trombonglissandi. Groteskt beskrivande blir det också när prästen betänker den avlidne Boris med en lustig polka. Och när det monotont repeterade bastemat tämjer den rebellerande orkestern i det centrala av de fem orkestermellanspelen, en passacaglia, blir utsiktslösheten hörbar. ... Kassels musikchef Patrik Ringborg formar denna musik – som emellanåt ytterligare stegras av en blåsorkester – kraftfullt, men med klangkänsla och differentieringskonst. … Rytmisk bifall i det utsålda operahuset (med enstaka burop) belönade aktörerna denna fantastiska operakväll.